Jag brukar säga att jag gillar när det är dåligt väder och jag kan fortfarande stå upp för det. För det är en fantastisk känsla att finna skönheten när regnet öser ner, eller när vinden tar i enda från Norge och snön yr upp i ansiktet. När det är lite kärvt och stretigt. Det är fint så länge man känner att man har kontroll, och bäst av allt är att komma in efter ett sådant tillfälle. För aldrig är vädret så dåligt som när man sitter inte och drar sig för att ge sig ut.

Men det här alltså, Umeå nu får du skärpa dig! Det har varit konstant kring nollan, kanske någon plusgrad, ibland någon minusgrad. Det har varit mulet sedan början av februari med undantag från en dag (å den dagen satt jag på ett tåg till Umeå). Snödropparna blommar i rabatten nedanför och i en tall sitter en talgoxe och kvittrar. Den metrologiska våren kom två månader tidigare än vanligt och februari bjöd på sju soltimmar. Längdskidorna jag köpte i höstas har jag inte använt en enda gång i Umeå. Jag börjar nästan tro att solen är någonting som bara finns i sagorna…

Till och med är jag beredd av välkomna våren med öppna armar, bara solen tittar fram och torkar upp asfalten. Bara jag kan få se min skugga följa mina steg igen och få känna den sköna värmen av tindrande strålar mot ett vinterblekt ansikte där fräknarna bara väntar på att få titta fram.

Även om jag tycker om när det är lite risigt väder så finns det ingenting som slår solsken!