När man var liten spelade det ingen roll om man lekte med någon som var något år yngre eller äldre. På den tiden då man inte hade någon verklighetsuppfattning utan befann sig endast i nuet. Sen växte man upp och ålder spelade större roll, man var alltid ett år yngre än de som gick klassen över, men man var också ständigt ett år äldre än de som gick i årskursen under. Steget mellan nian och första året på gymnasiet var oerhört stort. När studenten kom var man oslagbar. Sen hände någonting, från att ständigt varit uppdelad utifrån ålder till att blandas hejvilt.
När vi umgås spelar ålder inte längre någon roll, det finns så mycket annat viktigare än att jämföra vem som är äldst eller yngst. Nu är det andra ting vi jämför istället. Jag har funnit några av de mest fantastiska vänner och det är bara när födelsedagar kommer som jag märker av att de är äldre, eller yngre. Vi tar varandra för vilka vi är och inte för hur gamla vi är, det är en fantastisk fin egenskap. Likaså att se varandras styrkor och glädjas när det går bra. Men även att finnas där när livet tar vändningar, när saker inte är så fantastiska. Å livet går lite upp och ner, jag känner det.
Det är okej att det är tungt ibland och det är helt okej att livet ibland gör lite ont. Men det finns ingen anledning att gräva ner sig för djup utan det är bara att hantera situationen utifrån vad det är och vart jag vill. Imorgon fyller jag 25, jag känner mig fortfarande som 21 och vilket år det varit.
Jag har önskat mig en pannkakstårta. Hoppas!
Ebbas Fotografiska 