Fyra dagar i Borgafjäll

Klockan är ganska mycket när minibussen parkeras vid slutet av vägen. Det är en kortvarig tystnad från det att motorn stängs av tills det är full aktivitet. Ute faller snön, lägger sig som ett lager på allt och alla. Det tar sin lilla tid att hitta rätt på sina prylar, att packa pulkorna, dra på stighudarna och hitta rätt stavar. Men det löser sig tillslut och vi lämnar parkeringen, i pannlampornas sken ger vi oss ut i djupsnön och in i skogslandskapet. Det är som ett härligt mjukt och fluffigt täcke som dragits över landskapet. Mellan snötyngda granar slår vi upp våra tält. Kryper ner i våra sovsäckar och hör hur snön fortsätter att fall utanför.

Jag vaknar utav tältduken som trycker mot ansiktet, det är sannerligen de trängsta 3-manna tält jag sovit i. Men sovit har jag gjort och utanför faller fortfarande snön. Jag glider ner i mina lånade bivackskor, ålar mig ut i absiden och tar sats för att ta mig upp och ut. Det är sagolik vackert, alla ljud absorberas av snön men tystnaden efter att spritköken stängts av är ändå öronbedövande.

Vi packar ihop och lägger nya spår upp på ur granskogen och ut på kalfjället. Lutningen ökar, vinden tar i och snön kommer mestadels från sidan. Det är ett tungt lass för de som drar pulkorna, vi hjälps åt, puttar, drar och lyckas ändå att bjuda varandra på leenden.

Tillslut planar det ut och vi når fram till stugan vid Klöverfjällets fot. Den är både större och fräschare än vad jag förväntat mig. Vi äter lunch inne i stugan innan vi ger oss ut till en närliggande driva för att gräva bivacker. Vi är tre grupper med tre personer i varje och de tar dryga tre timmar att gräva. När vi är klara skidar vi hungriga till stugan och äter middag. Jag slumrar till sittandes innan jag sakta vaknar till när vi kör lite feedback över dagens strapatser.

Jag känner en lite olustig känsla att sova i bivack, kanske är det efter gastubs-situationen första gången jag sov i bivack. Men tröttheten är så påtagande att jag glider ner i sovsäcken och somnar på en gång. Ett ensamt gravljus fäller sitt varma sken inne i bivacken hela natten och när jag vaknar tränger ljuset in utifrån.

Dagen drar igång, frukosten följs av transiversök och tältövningar på kalfjället. Den helvita lättade plötsligt under eftermiddagen, omgivningarna visade sig och solen titta fram. På väg upp för en av sluttningarna stannar vi till och gräver snöprofiler. Granskar snön och jag lär mig jättemycket. Vinden som blåst har fått de översta nysnö-lagret att packas och när större delen av gruppen väljer att gå vidare uppåt, stannar jag kvar. Jag får sällskap och vi gräver oss en solgrop. Kanske är jag lite mesigt försiktig om mitt lite ledsna knä, men jag känner mig ändå ganska så nöjd med att sitta i en vindsäck, med huvudet uppstickande och ett solsken som värmer.

På håll ser vi att några börjar vända neråt och jobbar för att svänga i snön. Samtidigt glider vi neråt och möts upp i backen. Inne i stugan äter vi en god middag, njuter av värmen från den lilla kaminen och vi pratar om dagen. Sakta men säkert tar vi oss ut och bort till bivackerna. Det är fuktigare och även om vi skrapar bort ishinnan i taket så håller sig fukten kvar hela natten.

När vi vaknar på morgonen, när vi har packat ihop och ska ta oss från bivacken till stugan möts vi utav en vit vägg. Halvvägs säger  jag någonting och hör en röst som säger ”Ebba, följ min röst” varpå jag tänker ”driver han med mig, jag ska verkligen inte åt de hållet”. Men jag tänker över det, glider lite längre fram, samlar mig och att jag följer rösten gör att jag kommer rakt på stugan och jag är väldigt nära när jag ser stugans röda konturer första gången den dagen. Vi äter frukost och ligger i fas med tidsplanen, vi ska ju ändå bara ner från fjället idag.

När vi typ är nästan helt klara att ge oss av hör vi någon som skriker och så drar cirkusen igång. Det är en simulerad skada och vi inser sakta att vi kommer att behöva dra ner personen i pulka. Vi packar om, flyttar, spänner och rättar till. Tillslut kommer vi iväg, sikten är fortfarande dålig och vi ska inte ta samma väg ner som upp utan gamla vinterleden. Ledkryssen försvinner, åsikterna går isär, det är gott om lössnö och inte helt enkelt att dra pulkorna. Jag blir frustrerad över att ledarskapet inte sköts som jag vill (eftersom det är en utbildningshelg så har vi fått olika pass) och är väldigt nära på att höja rösten. Men jag håller tillbaka.

Där är den, den där känslan när man befinner sig på okänd mark, när allt bara är vitt, vitt, vitt och åsikterna går isär. När vi står vid ett ledkryss och ser varken nästa eller förra. När några får tunnelseende, när andra ifrågasätter och så jag, som håller huvudet kallt, avvaktar och tänker en andra gång. När beslutet landar på kompassriktning, när beslutet blir fel och när jag själv tänker ”varför lyssna ingen på mig när jag la fram mitt förslag?” Frustrationen och känslan när jag inser att min idé hade sparat oss tid och kraft (Hur skulle jag sagt det för att övertala de som redan bestämt sig?). Känslan när benen skriker nej och när energin tryter. Det är någonting helt annorlunda än mot känslan att nå fram till vägen och minibussen.

Det sista vi gör är att ge feedback till ledarna och jag berättar hur jag kände, hur jag tänkte. Jag ler lite försynt när fler instämmer att det faktiskt hade varit en rätt så god idé.

Så packar vi in i minibussen och ger oss av, tillbaka mot Umeå och alla är förväntansfulla över att få trycka en varsin pizza i Åsele.