När vi kliver in i minibussen och när vi lämnar Borgarfjäll bakom oss för pizza i Åsele känner jag tröttheten komma smygande. Jag slumrar till och vaknar när någon kommenterar isfallen vid sidan utav vägen. Plusgraderna börjar sjunka och snön faller. Återigen slumrar jag till och vaknar när föraren sansat men med bestämd röst säger ”håll i er”. När jag slår upp ögonen ser jag att vi är på väg ut i diket, på fel sida av vägen. Min första tanke är ”shit nu är det kört”, följt av ”nu voltar vi” och slutligen ”aj mitt knä”.
Vi kom inte ens till Åsele.
Jag antar att det inte handlade om många sekunder från de att bilen börja kana över på fel sida, ner i diket och tills minibussen stod still, upptryckt mot en kraftig tall. Men allting gick så sakta i mitt huvud och känslan, den där första känslan kändes så ovälkommen. Känslan när vi stod still, när någon frågade om alla var okej och det bara vara jag som klagade över ett lite ömt knä. Oerhört skön känsla.
Sen flöt allting på. En bärgare var plötsligt på väg, någon som någon kände hade vägarna förbi och plockade med sig två personer och alla skidorna. Istället för pizza i Åsele fick vi åka minibuss på bärgare till Lycksele. Där mötte vi upp en man som kört en ny minibuss till oss, han sa till oss att gå in och äta medan han packa om minibussarna. Den minen när han insåg hur mycket packning nio personer har för fyra dagar till fjälls, den minen hade jag velat se. Men allt gick bra och han körde oss hela vägen till Umeå, vilket kändes oerhört tacksamt och tryggt.
Klockan är efter midnatt när vi anländer till stan och jag promenerar ensam hem genom natten. Det är först när jag sjunker ner vid köksbordet, startar telefonen med laddaren i väggen och påbörjar ett sms som jag börjar inse vilken tur vi hade. Jag skriver ett långt sms och förklarar varför jag inte ringt, för jag skulle ju ringa först när jag kom hem. Små små tårar rullar ner från kinderna och jag känner mig så enormt liten. Jag kryper ner under dubbla täcken i den stora sängen och det är svårt att somna. När jag väl somnat vaknar jag vid soluppgången.
Efter frukost ringer telefonen och det är första gången jag berättar om vad som hänt, att det var tur att vi träffade diket och trädet innan lastbilen träffade oss. Sakta börjar jag bearbeta det som hänt, jag sitter på universitetet halva dagen, men jag kan inte fokusera. Jag har sällskap, vi båda var med när det hände och vi stöttar varandra. Det är en annorlunda känsla. Det är en ny känsla.
Senare samma dag så samlas vi alla som var med och vi lyssnar till varandra, vi tar in och bara lyssnar på vad de andra har att säga. Vad var och en tänkte när det hände, hur det känns nu. Alla har reagerat så olika.
När jag cyklar hem den kvällen släpper allt, tårarna börjar rinna och slutar inte. Hemma ringer jag mamma och bryter ihop. Det gör ont och jag vet inte varför, om det bara är den där känslan ”shit nu är det kört” eller en ansamling av ting som tillslut blivit för mycket. Jag pratar med den vän som känner mig så väl och jag känner tryggheten, jag känner hur viktig den är. Känner hur viktig han är. Somnar sent, vaknar tidigt. Men när jag vaknar känns allt lättare. Solen skiner in genom fönstret och får skuggorna att leka på väggarna.
En intensiv och kort period med många tankar, mycket nya känslor och mycket nytt. Den morgonen tar jag ett kliv framåt, jag låter leendet få växa till sig i mitt ansikte och jag låter allt det som har hänt få vara någonting som gjort mig starkare. Som fått mig mer tryggare med mig själv och insett att det faktiskt är okej att visa sig svag.
Jag trodde aldrig att jag skulle reagera på det här sättet. En incidens som efter omständigheterna gått bra. Det kändes så tungt ett tag, men att ta steget ur skuggan ut i solskenet, vilken fantastiskt härlig känsla. Inte trodde jag heller att jag på det här viset skulle skriva ner allting här, men det här var så jag kände. Enkelt, rakt och bara mina tankar.
Ur allting dåligt, kommer det alltid någonting bra.
Ebbas Fotografiska 