Jag tog sena nattåget norr ut för att besöka fjället. Mötte vackra vyer och dagen därpå kände jag någonting kittla i halsen. Förkylningen jag försökt jaga bort så länge slog till med full kraft. Snorig på ett fjäll. Solgrop och snytpapper. Sen försvann den, nästan lika plötsligt som den kom och jag fick jobba några dagar i frukostserveringen. Uppe tidiga mornar, soluppgångar och stormar. Härliga människor och nya intryck. Sista dagen, på skotertransporten ner från fjället kunde jag bara tänka på två saker; hur mycket jag uppskattar att få befinna mig i väglöst land med utsikter och väder i alla dess former. Hur mycket de närmsta av vänner faktiskt betyder för mig. Så tar jag ett djupt andetag, fyller mina lungor med fjäll och vänder mig tillbaka. Spanar ut över Kebnekaisemassivet och känner en tacksamhet över att få ha varit en liten del av denna plats för några dagar. Så glad över att ha hälsat på och att ha fått skratta tillsammans igen.