Häromdagen satt vi på balkongen och åt middag tillsammans. Solsken som värmer och samtal som aldrig tar slut. Två vänner och nypressat kaffe. Vi har blivit bra på att dricka kaffe tillsammans och inte minst visade det sig när vi spenderade 10 dagar i Frankrike under sensommaren förra året. Det är svårt att inte komma in på våra klätterresa, eller för den delen citera valda delar ur föreställningen ”På rätt sida om okej”. Vi har blivit bra på det här.

Det är en så skön känsla att bara få vara, bara få umgås och allt som finns är bara värmande vänskap. Underbart.

Det här var en av de få bilderna på oss som jag lyckades ta under resan. Vi hade bestämt oss för att lämna varma och folkfyllda Orrpierre för att åka upp mot bergen av granit istället. Jag hade min gula ukulele i knäet, det var eftermiddag, en nedåtgående sol och en uppskruvad stämning. Precis när vi började åka över en bro hörs det ett ”iiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaoooo” från förarsätet och det slutar inte förrns vi är på fast mark igen. Outtalat fortsätter det så över varje bro och vissa var riktigt långa. När varje bro tog slut brast vi ut i skratt och kippade efter andan.  Varje gång jag nuförtiden åker över en bro tänker jag på det och tyst för mig själv låter ”iiiiiiiaaaaoooo” (tyvärr är det inte ofta jag åker bil). Men vad jag ville komma fram till är att det är de små tingen i tillvaron som färgar och förgyller.  Nog för att vi där och då var höga av klättring och äventyret så såg vi varandra.

Kanske är det här en hyllning till vänskapen, till alla de människor som kommit in i mitt liv. Som berört. Till de som stannat kvar. Ni är de finaste!