Som idag när jag var ute på stigarna och sprang. Ute på de små, steniga och smala. Tog cykeln till elljusspåret, sprang några hundra meter och sen chansa jag, svängde av. Tog vänster och följde under kraftledningen. Slingrigt uppför och sen började det uppenbara sig, myrmarkerna. Helt plötsligt, utan förvarning. Bara ett litet litet snedsteg och en brännande smärta i foten. Som så många gånger för utbrast jag ett ”aaaaaaaaahh”, högt. Förbannat tänkte jag, nu när jag börjat komma igång med löpningen igen och såklart händer det här, man går lite sönder. Till en början ett litet haltande tills stegen försiktigt letade sig fram till en torr plats för tejpning. Förbannat! säger jag högt och tydligt när jag tar första steget, men sen släpper det. Smärtan försvinner.
Jag möter myrmarkerna, vätan kyler ner mina fötter men lekfullheten värmer sakta upp dem. Irrar runt, springer lite fel. Tappar bort vart jag är.
Men jag möter en så vacker natur, våren och fåglarnas lekfulla sång. Jag känner glädjen rusa fram genom kroppen.Stämmer av med kartan i mobilen, hittar rätt riktning och letar mig tillbaka. Tillbaka till cykeln. Det breda elljusspåret känns alldeles för hårt och strukturerat. Cyklar hem, hem till examensarbetet och fiskfilmerna.
Det är tur att jag får sällskap till lunch, för då blir det lagad mat och kaffe. Sen är hon borta och jag vänder mig åter mot datorn. Telefonen ringer och jag känner att jag går lite sönder, igen.
Ibland går man sönder och det går att tejpa, plåstra om. Sen finns det det som går sönder men som tar lång tid att läka, som måste rås om. Som måste få ta tid. Ibland går man sönder och det syns inte utanpå. Tids nog är man inte trasig längre, tids nog.
Ebbas Fotografiska 
