Det finns ensamhet som är bra och så finns det den där ensamheten som är så ensam och utelämnande. Igår cyklade jag ner till stan för att lyssna på Hoffmaestro. Mitt sällskap hittade jag inte så jag blev stående ensam mitt i smeten. Basen vibrera i kläderna och musiken så välbekant. Runtomkring stod folk tillsammans och delade tillfället, jag dansade och log. Jag släppte taget och dansade. Men så kom ensamheten krypande efter ett tag.

När så musiken tystnad vände jag tillbaka mot cykeln i den ljumna försommarnatten. Jag fick en känsla så välbekant med den som spred sig om kvällarna när vi gick på marknader i norra Thailand. Värmen, myllret av människor och lukten av fuktig natt. Borta vid horisonten såg jag de första blixtarna tona fram och sent om natten satt jag ensam uppe och hörde åskan mullra utanför. Ensamheten förändras till samma känsla jag hade när jag ensam satt utanför min bambuhydda i djungeln ovanför klätterstranden. Där jag ensam satt och kände ovädret dra in, hur blixtarna lös upp hela himlen och hur regnet föll mot plåttaket. Hur jag accepterade tillvaron, tillfreds med mig själv. Ensamhet är konstigt och ibland det värsta som finns. Sen finns det den ensamhet som är bra.