Tillslut lyckades jag knyta ihop säcken, samla alla fiskar och redovisa mitt examensarbete. Efteråt cyklade vi ner till stan på min blå gamla damhoj och åt lunch i solskenet. Pratade om kurserna vi läst, om det vi lyckats prestera och meningen med att forska. Framtid, nuet och om sommarkänslan. Senare den eftermiddagen satt jag tillsammans med de två grabbarna som betytt mest för mig under de senaste nio månaderna i Umeå. Jag skåla i bubbel och de i öl. Svenska jordgubbar, vattenmelon och för en stund kändes allting som vanligt. 
Så plötsligt blev allt så verkligt, när studierna gick från 110% till 0% och det plötsligt fanns tid. Tid för att packa ner hemma i lådor. En känsla som fullkomligt slet och drog i mig. Saker sorterades upp till ditt och mitt och sommaren sken in genom fönsterna.
Allting gick inte som jag trodde det skulle och nu är lägenheten städad, nycklarna inte längre våra. Den trygga punkt jag letat efter gav jag upp för att finna bättre vägar. Livet tar sina vändningar och ur allt kommer det i slutända n någonting gott.
Det var nog aldrig meningen att Umeå skulle bli min stad och hela tiden har längtan efter bergen gnagt i mig. Men tacksamheten över de människor jag lärt känna, för de minnen vi skapat, för skratten vi delat och för utmaningarna vi klart är stor. Men bergen ropar, jag måste återvända till kalfjäll och utsikt. Jag trodde att jag var klar, att det var dags att gå vidare, men att återvända till en sommar 1000 meter över havet känns som att komma hem.
Ebbas Fotografiska 