Stillheten vibrerar i luften, det prasslar till från någon som vänder sig om i sängen och elden från kaminen sprakar. Annars är det tyst. Ute breder kvällen ut sig över det vita sommarfjället och inne stiger temperaturen. Jag sitter framför kaminen och känner hur lugnet lagt sig som en mjuk filt över mina axlar och leendet som funnits där hela dagen, det är fortfarande kvar. Efter dagens strapatser över fjällsluttningarna har jag minnen som jag delar med andra. Jag har övat på att gå långsamt och vi har pratat. Men vi har även låtit våra tankar få flyga iväg, fångas av vinden och låtit dem virvla iväg över fjällvidderna.
Jag är så oerhört glad att vara just här, med just dessa vänner och med just denna känsla i magen. Visserligen kanske delar av den känslan grundar sig i annat, men annat är så väldigt fin och jag ska aldrig sluta leva i nuet. Jag har inte tidigare upplevt det, men nu är det så tydligt och det är så vackert. Här och nu är så mycket mer än innan, så fylligare och fyllt av liv.
Efter ett tag får jag sällskap vid kaminen och vi äter ost och småpratar. När morgonen kommer vaknar jag med ett leende och när jag sätter mig upp i sängen leker morgonsolen på mina fötter. Vi äter gröt och känner på lugnet, knyter kängorna och ger oss av.
Ebbas Fotografiska 