Där stod vi, på Lillsylens topp och spanade ut över Norge i strålande solsken. Kröp nära för att se över kanten. Vinden tog i och brassade på. Vi bara log och spanade ut över landskapet, vår stora och vilda lekplats. Sakta letade vi oss ner i blockstensterrängen, ner mot dalen. I lä och med solen skinande stannade vi till för lunch, ur ryggsäcken drog hon fram efterrätten och livet kändes så enkelt. En sten att luta sig mot, en fin vän, solsken och lite mat i magen. Vi ändrade om planerna och tog en annan väg. Traskade över de mjuka gräshederna och snöfälten. Så plötsligt satt den där på sluttningen. På den gröna kullen satt en fjällräv och kanske njöt den lika mycket av solskenet som vi? Men våra leenden och glädjen över detta oväntade mötet gick inte att ta miste på. Några minuter satt vi bara och kollade. Några minuter som kändes som en evighet av lycka. Att finna det lilla i det stora.