Regnet har avtagit, men marken är fortfarande blöt. Solen börjar sakta ta sig genom molnkanten ovanför bergen och vegetationen glittrar som om de var gjort av någonting ömtåligt. Vi tar stigen förbi stationen och tälten, ner mot älven och den vedeldade bastun. Kvällen är stilla och alldeles magiskt. Inne i bastun är det behagligt och vattnet som förångas när det slängs på, får fukten att pärlas sig på huden. Precis utanför ligger sylälven och poolen vi byggt. Den friskhet som sköljer över en när man doppar sig mellan varven sprider sig som en skön känsla i kroppen.
Ute är det ljust, trots att det redan är kväll. Färgerna förändras och leker på sluttningarna. Jag blickar upp mot massivet och ser molnen sakta röra sig. Stillheten och lugnet som infunnit sig, trots att vi fortfarande är mitt uppe i högsäsong.
Jag ler, inifrån och ut. Jag ler, trots att jag inte vet vart jag är på väg. Men någonstans förstår jag att det är det här som livet handlar om, att få uppleva nuet. Att få dela tillfällen med andra, att se, att höra och att känna.
I vilken mening spelar det någon roll vad jag gör om 10 år, om jag inte är lycklig idag?
Ebbas Fotografiska 