Jag tar ett djupt andetag, fyller lungorna med civilisation. Det var länge sen nu och här är husen högre och fler, däremellan korsar sig asfaltsvägar och fjällen ramar in allting så vackert. Tillbaka i Åre, tillsammans med vänner.
När dagen börjar skymma och vi tar en kvällsfika är stämningen lite spänd men när vi morgonen därpå stor uppe på toppen går den nästan att ta på. Vi är här för Skutan runt, tillsammans med många andra löpare. Min näsa rinner och rösten är hes, men jag står på andra sidan startlinjen och blickar ut över landskapet där nere, på de löparna som snart ger sig av. När startskottet går står jag med kameran redo och plötsligt är det tyst och stilla omkring oss. Jag ser dem försvinna ner för backen och själv traskar jag ner mot liften.
Nere på Torget är det fortfarande lugnt, några funktionärer förbereder och pysslar vid målgången. Lika plötsligt som de var borta efter starten, lika plötsligt börjar de en efter en droppa in. Minerna är varierande när löparna korsar mållinjen, men många bär ett leende på läpparna. Kompisarna från Café Torget bjuder på kaffe och härbakade bullar. Torget fylls på med mer och mer folk och det är en glädjefylld stämning.
Jag ler och glädjs åt prestationerna. Plötsligt står brorsan vid sidan om mig och det är en saknad vän jag omfamnar. Solen skiner och temperaturen stiger.
Kvällen i civilisationen spenderar vi tillsammans. Banketten på Hotell Granen är stämningsfull och i bakgrunden rullar bilderna från dagen. Senare sitter vi på Dahlboms och ser hur ljuset försvinner. Vissa kommer och vissa går, men jag stannar kvar. Saknade vänner, nya bekantskaper och skratten. Efter midnatt någon gång traskar jag tillbaka till sängen och drar täcket över huvudet. Somnar med ett leende på läpparna.
Om morgonen promenerar vi ner till tågstationen, åker en station och tar bussen hem till fjällvärlden. På Ulvån somnar jag i soffan, äter en sen lunch och hinner däremellan även med en rulle i teverummet. Jag kommer iväg sent, trött och med gråmulet väder ute. I björkskogen hittar jag knallgula kantareller och jag blir kvar där i skogen ett tag innan jag sakta påbörjar stigningen och vägen hem. På Endalshöjden sätter jag mig ner en stund och ser regnmolnen driva in, sakta kommer skymningen och allra helst vill jag bara vara hemma. I ryggsäcken hittar jag en chokladkaka och med regnet slående i ansiktet traskar jag på de sista kilometerna upp och hem.
Inne i värmen äter jag smörstekta kantareller i stearinljusets sken som en sen middag. Regnet slår mot rutorna och älven brusar utanför. Fridfullt och enkelt.
Kontraster. Det är en bra krydda till livet.
Men tillsammans med vänner har man roligast!
Ebbas Fotografiska 