Jag är på väg hem från Helags, benen känns starka, jag hittar flowet och vinden har jag i ryggen. Med musiken i öronen dansar benen över slingrande stigar och steniga partier. Men så blir jag kanske lite för entusiastiskt och glad för mitt egna bästa, sådär som när fötterna inte riktigt hinner med, när man snubblar till och landar med knäna i backen. Det blir så lätt sådär, när ivern blir för stor. Men jag borstar av mig och ger mig av igen. Strax innan rastsstugan mellan Helags och hemma (Sylarna) stannar jag till. Det blir så lätt att man bara ska ta sig hit eller dit och rusar på, det blir så lätt att det tillslut bara blir en transportsträcka. Men nu, utan någon tid att passa tar jag vänster direkt efter hängbron och ger mig ut i videsnåren i jakt på stigen upp mot Ekorrdörren.
Jag inser efter ett tag att det nog var lite väl naivt med bara en macka i lunchpåsen, så jag blir sittande i närmsta blåbärssnår ett bra tag. Solen skiner, landskapet skiftar i rött och grönt. Tillsammans med några lakritsbitar hittar jag energin igen och fortsätter uppför. Stegen rullar och jag är förvånad över hur lätt det går.
Uppe i Ekorrpasset väntar de sista 6 kilometerna och de är så pass stenigt att det inte lägre går att ta ut stegen, så jag trippar fram i blockstensterrängen. Storsola tornar upp sig så vackert mot himlen följt av Tempelpinacklarna och Slottet.
Så plötsligt slår den till, tröttheten. Som en vägg. Jag lirkar fram nöd-kexchokladen och i farten försvinner den fort. Solen ler mot mig och jag ler tillbaka, för med denna enkelhet och dessa vidsträckta vyerna går det inte att göra annat. Det har blivit tidig höst i Jämtlandsfjällen och livet är både vackert och enkelt.
Ebbas Fotografiska 