Himlen är klar och till bredden fylld med stjärnor, vinden är stilla och sakta stiger månen upp över sadeln mellan Herr- och Fruntimmersklumpen. Tyst och stilla. Sen utan förvarning exploderar det, det växer sig starkare och starkare. Det pulserar och dansar över halva himlen. Skenet är starkt, trots att månen är uppe.
Vi går ut, det känns nästan för otroligt vackert, men tillslut blir det nästan för mycket. Det finns liksom ingen hejd på det och vi knallar in igen. Men jag kan inte riktigt släppa det. Jag vänder om och går ut igen.
Jag traskar stigen förbi stationen, via backen ner till älven och fram till vedbastun och poolen. Intensiteten som vi skådat tidigare kändes mesigt i förhållande till det skådespel jag nu ser utspelas på himlen. Jag blir mållös, jag finner inga ord att beskriva det hela med.
Någon gång efter midnatt får jag säga till mig själv på skarpen att det nu faktiskt är dags att gå hem och sova. Som en trotsig tonåring vill jag stanna uppe längre, men sansar mig och kliver tillslut in genom ytterdörren.
Innan jag somnar hinner ta en titt ut genom fönstret, tänker och önskar att alla någon gång också får uppleva ett skådespel som detta. Magiskt viskar jag tyst för mig själv innan jag tillslut somnar, som om det var ordet jag letat efter och utanför fortsätter norrskenet att dansa.
Ebbas Fotografiska 
Trivelig å lese dine bloggbetraktninger om fjellivet i fantastiske Sylarna! mvh Geir Horndalen