Jag packar, det har liksom blivit dags att röra på sig igen. Idag tackade de sista gästerna för sig, vi slog igen portarna för denna säsong och satte igång med slutstädet. Det har blivit höst på fjället och om vädret tillåter imorgon så kommer helikoptern förbi för att lyfta av bron och flyga en retur med bland annat vår packning. Så jag packar. I över 100 dagar har vi varit här, en hel sommar 1000 meter över havet och den har varit magisk, på många vis. Vi började med snö och vi avslutar med snö. Däremellan hanns det med högsommar och nu senast en färgsprakande höst. Obeskrivligt vackert!
Nu har jag vemod långt upp över öronen, sakta på väg mot ett nytt hemma, en ny stad och en oplanerad höst. Det känns lite skrämmande och ovant, samtidigt som jag är så nyfiken på vad det kommer att innebära, att ha en höst oplanerad. Det är lite som att vända blad och börja på ett nytt kapitel och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ser fram emot det, (å ja, det som varit har varit bra, men på sitt sätt).
Men än är jag inte på väg, vi har en hel dag kvar att putsa och feja, njuta av utsikterna och av sällskapet. En dag att promenera ner till betongen och se lite andra vyer tillsammans. Även fast den emellanåt är lite spretig så gillar jag sylfamiljen oerhört mycket.
Och även om vemodet just nu står mig långt upp över öronen så är det fint att veta att jag återvänder när fjället (förhoppningsvis) ligger vitt och löparskor byts mot skidor. Lovely!
Ebbas Fotografiska 