Livet på fjället är så vackert, på så många vis och det blir så tydligt när jag helt plötslig krockar med samhället. Kanske låter det lite dramatiskt, men bit för bit för det som jag ifrågasatt och undrat över i dagens samhälle, så har jag bit för bit börjat förstå vad jag uppskattar, som jag gärna håller nära och vad jag gärna håller på avstånd. Det betyder inte att jag bara trivs på fjället, att jag ogillar att befinna mig i städer utan mer att jag börjat förstå mig själv.
Jag är tillbaka i Linköping, staden där allting började, där jag på små barnsben lärde mig gå, läsa, skriva och uppleva. Där jag sakta börja ta fart, kanske var det en lång startsträcka, men när jag lämnade staden förstod jag vad det var jag saknade. Det är här jag har mina rötter, trots att dialekten smetats ut, trots att jag föredrar berg före slätten och trots att det var länge sen jag var här. Samtidigt som staden sakta formas om, samtidigt som nya hus och bostadsområden pluppar upp som svampar i en härlig höstskog förvandlas det som en gång var mitt nu till någonting annat. Sedan jag flyttade har det hänt så mycket, eller var det bara så att jag inte uppfattade att det hela tiden pågick när jag bodde här? Men sådant som jag alltid tagit för givet har förändrats.
Kanske var jag för ung för att förstå när jag flyttade, men nu ser jag så mycket mer. Det är alltid med samma glädje jag återkommer, som jag vandrar stadens gator och möter gamla vänner som stannat kvar. Möter de som flyttade hit, som jag lärde känna innan det var jag som flyttade. Det är alltid en sådan värme att komma tillbaka och efter en säsong på fjället känns kontrasterna så sköna.
Som att sitta på café en halv dag och prata om livet med en vän, iaktta människorna runtomkring. Att ensam få sitta med en bok och en kopp kaffe och låta vardagen fortsätta runtomkring. Det är så fint att få träffa alla, men jag kommer till en punkt och sen klarar jag inte mer (och här blir det svårt för mig att förklara). Fjället har förändrat mig, för nu behöver jag den friska luften, möta det enkla och självklarheten som naturen bär på sina breda axla. Jag behöver uppförsbackar och utförsbackar som tar tid, utsikter och känslan. Bit för bit inser jag att jag inte passar in här längre, men det känns ändå bra att komma förbi på besök emellanåt.
Livet, det som ständigt förändras och imorgon tar jag tåget söder ut. Vi får väl se om jag hamnar där jag ska, eller om jag hittar mig själv…
Ebbas Fotografiska 
