Schweiz

Jag kliver på det södergående tåget i ett gråmulet Linköping, hittar min plats bredvid en äldre herre och i hans knä vilar en stilig hatt. Han ska till metropolen Mjölby och vi prata om mycket. Vädret, sommaren, tåg, vart vi är på väg och vi kommer in på Jämtlandsfjällen. Att han vandrade på 40-talet, där jag jobbar idag. 20 minuter passerar förbi alldeles för fort, han reser på sig och säger adjö. Det blir tyst.

När konduktören tittar på biljetten får jag frågan om jag ska vidare. Jo, visst ska jag det! Med nattåget från Köpenhamn ner mot Schweiz. Oj, får jag till svar. Lokförarstrejk i Tyskland, hon är inte säker men kanske går tåget. Jag pluggar in hörlurarna, vänder blicken ut genom fönstret och försöker stilla tankarna. Det vore just typiskt om jag inte kom längre än till Danmark.

I Köpenhamn faller regnet, det är en pulserande rörelse inne på tågstationen och till min lättnad verkar tåget gå. Väl nere på perrongen passerar jag förbi tågpersonalen som något besvärat står och gestikulerar med yviga rörelser och höga röster. Det känns skönt att kliva på tåget och jag sjunker ner på sätet i kupé. Jag är ensam och snart rullar tåget ut från stationen. Tågpersonalen kan inte lova att det går hela vägen, men de ska återkomma.

Det är tyst, bara tågets rytmiska dunkande och bruset från ett fönster någonstans som inte är ordentligt stängt. Utsikterna genom tågfönstret har bytts till min egna spegelbild, jag är ensam, men jag är på väg. Jag slumrar till och vaknar när dörren till kupén glider upp. In kliver en äldre herre med en rejäl rullväska och även han bär hatt. Vi börjar prata och vi pratar. Pratar och pratar. Vi sitter mittemot varandra på det södergående nattåget mot Basel och ute är det sen kväll. Han är en trevlig tysk pensionerad lärare och han blandar både engelska, tyska och danska. Men jag är trött och när klockan passerat midnatt så försöker jag ursäkta mig, för det vore väldigt skönt att få sova lite. En timme senare har samtalet tystnat och vi vaggas till sömn genom ett mörkt Tyskland och det är mitten av oktober.

När jag kliver av tåget i Basel är det förmiddag, jag äter en tillplattad och smulig tunnbrödsmacka i den tidiga lunchrushen och kliver på tåget mot Zürich, vidare till Chur. När bergen börjar uppenbara sig vid horisonten sitter jag fascinerat tryckt mot tågfönstret, men bit för bit kommer de närmre och det är en skön glädje som sprider sig.

När tåget rullar in på stationen i Chur är jag inte beredd på att ta mig vidare på egen hand. Busstationen hittar jag enkelt till, men att göra mig förstådd på halvtaskig, halvt bortglömd skoltyska med försvenskade uttal är en annan femma. Tillslut pekar jag på namnet på mobilskärmen och söker efter ett tecken på förståelse. Jag får ett viftande med handen och tolkar det som att det är denna buss jag ska med. Kliver ombord och bussen lämnar staden, klättrar högre och högre upp i bergen.

Bussen rullar in i byn och jag ser ett bekant ansikte. när jag kliver av möts jag av ett leende, en varm kram och en fin vän. Det var länge sedan vi sågs och det känns fint att bara få vara och prata. Kväll blir morgon och regndropparna dansar på rutorna. Jag känner mig fullkomligt omfamnad av alla berg och när vi rör oss i området förändras vyerna ständigt. Det var fem år sen vi såg sist och det är som att lära känna varandra på nytt. Regnet upphör tillslut och vi besöker fantastiska och lite undangömda platser min första heldag i Schweiz.

Så finner jag mig själv sittandes vid det lilla bordet i lägenheten med fantastisk utsikt över bergen. Till middag äter vi ostfondue, en riktigt schweizisk klassiker och spelar ett par omgångar backgammon. Så bestämmer vi oss, det är en tur i bergen som gäller för morgondagen. Trots att klockan hinner bli mycket innan vi går och lägger oss, så är vi uppe relativt tidigt och ger oss av, upp mot bergen. Det tar inte lång tid innan vi kliver ur bilen och när vi lämnar parkeringsplatsen till fots skiner solen från en klarblå himmel.

Omgivningarna är så långt ifrån vad jag är van vid och mer ofta än sällan utbrister jag wow! Men åh, det är så sjukt fint! Alltså, asså, men du vad vackert! I brist på variation börjar jag undra om jag är så roligt sällskap, men kan inte sluta. Toppen vi siktar mot är Lenzerhorn och det är bitvis aningen brant, lite slirigt och relativt svettigt i det otroliga vädret.

På toppen äter vi några mackor och runtomkring oss, överallt sträcker sig toppar upp mot himlen. 2906 meter över havet och såhär högt upp har jag aldrig stått förut. Det är lite överväldigande.

Morgonen därpå är vi uppe än tidigare, det är fortfarande mörkt när vi med liften sakta tar oss upp mot Rothorn, grannberget. Det är vindstilla och på himlen tindrar morgonens sista tappra stjärnor. Vi tar oss upp på en liten topp och sakta börjar tillvaron att ljusna. Morgonens första strålar smeker de högsta topparna och färgar dem rosa. Men rosa övergår till orange och här står jag och beskådar någonting jag drömt om att få uppleva. Att få möta soluppgången från en bergstopp bland de lite högre bergen och jag vill göra det igen.

Jag ser Lenzerhorn i profil och tänker att det här måste vara ett av de vackraste bergen jag sett. Det finns inte ord att beskriva känslan, men jag känner mig oerhört lycklig att få befinna mig just här och just nu med just detta sällskap. Vi äter frukost på restaurangen som ligger i anslutning till liften. Bekantar mig med nya ansikten, kaffet smakar så gott och jag ler, jag kan inte sluta le och runtomkring oss finns bara berg.

Vi spenderar mycket tid i bike parken resterande del av dagen. Jag lär mig nya saker, möter nya människor och känner glädjen i att fota igen. Jag känner enkelheten, den enkelhet jag tappat bort när jag lämnade fjället.

Dagen därpå packar vi klättergrejer och åker iväg. Ett par timmar senare står vi vid klippan och båda med ett leende på läpparna. Det är ju såhär det ska vara. Men ingen av oss har klättrat på ett tag, så redan på eftermiddagen dagen därpå känns fingrarna ömma och trötta. Vi vänder tillbaka, temperaturen sjunker och regnet börjar falla.

Att ena dagen få klättra i shorts och solsken till att dagen därpå vakna till snö som faller och målar omgivningarna i den vackraste av nyanser – vinter. Att från en dag till en annan få uppleva två vilt skilda saker, men som båda ligger mig så varmt om hjärtat, det är så förbannat vackert.

Men dagarna springer iväg, och så står vi där och småpratar vid busshållplatsen medan snön faller tätare och tätare. Så lite för plötsligt sitter jag på bussen på väg ner från bergen. Snö har övergått till regn och Chur är gråtrist och ensamheten känns lite mer påträngande nu. Kliver ombord på tåget och bara flyter med, landskapen jämnas ut och snart ser jag återigen bara min egna spegelbild reflekteras när jag blickar ut genom fönstret. Nattens fylls med vemod och när vi ankommer Köpenhamn är vi mer än en timme sena. Det är som i en film när jag i all hast kastar mig av nattåget, rusar till närmsta biljettautomat, köper en sista minuten och springer genom den stora ankomsthallen och ner till plattformen för att hinna med mitt tåg.

Precis när jag kliver ombord stängs dörren bakom mig och vi börjar rulla ut från stationen. Sakta tar jag mig tillbaka till Linköping och ett kallt oktoberregn slår mot rutorna. Några sitter och småpratar, annars är det tyst i vagnen. Jag plockar fram mina hörlurar och boken, men jag låter den ligga kvar i knäet. För jag låter tonerna få dansa ur hörlurarna och förlorar mig i musiken för ett tag. Blicken vilar på landskapet som rusar förbi utanför och jag känner mig glad.

Glad att jag för lite mer än en vecka sen klev på tåget och gav mig iväg.  Glad för de nya minnena jag länge kommer att bära med mig i ryggsäcken och för den vänskapen som förhoppningsvis fortsätter att växa. Tacksam för att jag fick komma förbi.