Rastlöst har jag bara väntat och väntat på att klockan ska bli dags för att ta bussen till stationen. Men rastlösheten tar över och jag knyter skorna, kränger på mig ryggsäcken och tar skidfodralet över axeln. Det får va, tänker jag och kliver ut genom dörren, vandrar gatan ner, förbi ICA och ner mot sjön, över bron och så bort till tågstationen. Det tar en dryg timme att gå och när jag varm men nöjd tittar på ankomsttavlan är jag tjugo minuter tidig. Jag går ut i kylan igen för att vänta på tåget. En och annan gör det samma och när tåget ropas ut är det fullt på perrongen. Men tåget är försenat, och för varje gång det sprakar till i högtalarna blir det ytterligare några minuter att vänta. Oroliga blickar möter varandra på perrongen.
När tåget tillslut rullar in på stationen i Östersund är det nästan en timme sen. Jag insåg efter att jag köpt biljetten att SJ valt en märklig resväg åt mig och det känns lite konstigt att jag är på väg söderut, när slutdestinationen ligger långt norrut. Det är varmt och trångt, men jag äter lakrits och läser bok där jag skumpar fram baklänges genom ett mörkt Sverige.
Tre timmars väntan i Gävle har blivit två när jag kliver av tåget. Det blir en sen middag på en parkbänk och ett långt telefonsamtal senare kliver jag på det norrgående nattåget. Resenären bredvid mig somnar fort och ljudliga snarkningar fyller vagnen. Under natten passerar vi Sundsvall (där jag logiskt nog borde ha klivit på tåget) och i Umeå kliver den snarkande damen av. Jag somnar äntligen och när jag vaknar har det börjat ljusna. I Boden sker det sedvanliga tågbytet och när vi rullar in i Kiruna fylls jag av en känsla av ljuvligt vemod. Det var här jag jag bodde en gång, tänker jag och för en stund drömmer jag mig iväg till de åren.
I Abisko, kliver jag av och i mörkret ser jag en välbekant skepnad närma sig. Vi kramar om och bra ler, går in och det känns skönt att vara framme. Hemma hos Katta i personal-längan tillhörande Abisko Turiststation. Vi planerar och förbereder, packar och går och lägger oss kanske lite väl sent, men det finns så mycket att prata om.
Vi äter frukost i restaurangen, det känns lyxigt och det är fint att avrunda med en kopp kaffe och prata med nya människor. Men så sätter vi av, tillsammans med några kollegor till Katta och föräldrar till en av dem, iväg mot Tornehamn. Med turskidorna på, ut på Torneträsk och i luften virvlar snöflingorna mot marken. Det är bara några minusgrader och vinden är relativt stilla. I Pålnoviken börjar det skymma och när vi lämnar sjön och skidar upp i fjällbjörkskogen är det dunkelt. Tids nog slår någon på sin pannlampa och det är behagligt att skida fram genom skogen, oledat på väg uppför. Tillslut skymtar vi stugan och det är skönt att knäppa av sig skidorna och kliva in. Om än att det är lika kallt inne som ute så sprakar det stämningsfullt från kaminen ganska så fort och värmen kommer krypande.
Lappjordhytta tillhör den Norska turistföreningen, stugan är luftig och täckena är stora och tjocka. Vi lagar middag och äter tillsammans i skenet från stearinljusen. Ute stiger månen upp och fäller långa skuggor över landskapet. Himlen klarnar upp och stjärnorna tindrar klart. Dimma drar in över träsket och det är ogreppbart vackert. Så tyst och stilla.
Under natten blåser det upp och drar kring knutarna. Trots det rejäla och mysiga täcket sover jag dåligt, men när morgonen kommer tar vi sovmorgon. När vi kommer iväg är klockan nästan lunch. Det är utför ner till sjön och det går relativt lätt, det är till och med kul. Det är kul att trassla sig ner för de brantaste backarna, kryssa mellan björkar och andas den lätta luften. Ute på Torneträsk är det lite kärvare, det är nederbörd i luften, vinden kommer snett framifrån och biter i kinderna. Vi skidar på, mörkret sänker sig och pannlamporna tänds återigen. Skenet stänger allting ute förutom spåret framför och vinden som får snön att virvla och driva. När vi senare på kvällen är tillbaka i Abisko äter vi 3-rätters i restaurangen och det är förbaskat trevligt. Gott också.
Vi tar en lugn dag, läser gamla böcker och STF-turist tidningar och skrattar åt gammalt mode. Efter 21-någongång går vi iväg till liften och åker upp mot Aurora Sky Station. Snöfallet är tätt och det är svårt att avgöra höjd eller fart. Vi ser inget norrsken, men vi dricker varm choklad och det är ändå hur fint som helst.
Så tar jag tåget söderut och kliver av i Luleå. På stationen står Ulrica och vi har inte setts sen hon var och hälsade på hos mig när jag bodde i Umeå och det känns som länge sen. Vi gör pizza och pratar ikapp tiden. Luleå är vintersprakande och vackert.
Det är bitande kallt och när jag ska ta tåget vidare så kommer det inte. Det är för kallt. Jag som köpte tågbiljett för att jag inte ville åka buss, får nu åka buss till Umeå. I Bastuträsk har vi kisspaus för toaletten på bussen har slutat fungera. När jag anländer Umeå är det mörkt och jag utan varken lunch eller middag i magen. På promenaden genom stan stannar jag till på ICA för att handla och det första jag gör när jag kliver utanför affären är att trycka några riskakor.
Jag traskar på bekanta gator, tar lite höjd, passerar förbi universitetet, IKSU och cykelvägen mot Mariehem. På Nydalahöjd ringer jag på och kliver in i värmen. Hemma hos Christina och Linus och det är inte bara de hemma, utan Klara, Ida, Stina, och Andreas är också där. De är alla en del av fjällfamiljen och jag är så glad att få befinna mig i detta sammanhang, om än att det är för några dagar. Jag få sova hemma hos Stina, bjuds på taco-popcorn, snackar strunt med Sef och tycker överraskande nog att Umeå är fint.
Det är snö och klart, tillvaron är fylld med möten med människor jag tycker om. Fika på universitetet, kaffe hemma hos med yatzy, middagar tillsammans och sista kvällen i Umeå sitter jag hemma i Martins kök, äter nudlar och dricker kaffe. När jag bodde i stan då var det så självklart att bara komma över och det fanns alltid tid för en kopp kaffe. För hur mycket saker han än har att göra, så har han alltid tid för en kopp kaffe. Jag känner mig privilegierad att ha vänner som dem.
Överröst med värme, glädje och kärlek kliver jag på tåget hem. Vemodet mattas av när Kajsa slår sig ner bredvid och utanför rusar det snöiga landskapet förbi. Det känns kul att ha sällskap hela vägen till Östersund och efter en fin tur känns det skönt att komma hem.
Ebbas Fotografiska 