Vilken dag det har varit! En lugn förmiddag och vid lunchtid mötte jag upp lite fjällkompisar vid ICA. En timme senare sprakade elden nere vid stranden på Andersön. Kolbullar, kokkaffe och andra bullar. När det var dags att säga hej blev det kramkalas och vi ses på fjället.
För så ligger det till, några av dem kommer jag se redan imorgon på Storulvån, andra kommer jag förhoppningsvis att få träffa igen när de kommer förbi och säger hej. Det är nära nu, säsongsstarten, och en vinter 1000 meter över havet. Jag har varit här förr, dagen innan säsongsstart men på något vis känns det annorlunda nu. För denna mellansäsong har jag bott någonstans, haft vänner i samma stad att hitta på saker med och det är människor jag verkligen tycker om. Det är fint att få tillhöra ett sammanhang och att gå från ett fantastiskt till ett annat gör mig alldeles varm i hjärtat.
Vi lär känna nya människor, vissa möter vi inte igen, men andra håller vi nära hjärtat. Den fjällvärld jag har lärt känna är en plats där många fina vänskapsband knyts. Det är som att fjället skalar av oss och gör oss enklare och ärligare. De vi lär känna där och skrattar tillsammans med, är inte de som försöker vara någon utan i de allra flesta fallen bara är sig själva.
Och det känns lite som kvällen innan ens födelsedag, eller kvällen innan julafton när man var liten. Det är lite pirrigt, man är fylld av förväntan och det är svårt att somna. Jag anar att när jag sätter min fot på fjällstationen igen kommer varenda liten cell i kroppen att fyllas av glädje. För det är någonting alldeles speciellt med att få bo och arbeta till fjälls. Det är någonting alldeles speciellt med att få göra det tillsammans med andra.
Ebbas Fotografiska 