Pulkorna är packade och skidorna är på. Vi lämnar Storulvån, korsar Handölan och skidar mot Tjallingedalen. Snart viker vi av från leden mot Gåsen och tar oss upp mot trädgräsen. Tempot är lugnt och föret är hårt. Vi tar höjd och snart ser vi Sylmassivet stolt sträcka sig upp mot himlen. Tälten blir en del av omgivningarna, middagen lagas på bensinköken och från ingenstans drar chefen upp en flaska champagne. Termosmuggarna höjs och ett skål utbringas. Vintersäsongen 2015 är här för att stanna.
Kvällen är tidig när vi kryper ner i våra sovsäckar, utanför är vinden stilla och det enda som hörs är andetagen som sakta blir tyngre och tyngre.
Under natten har ett tunt lager nysnö lagt sig över tälten och det är några morgonpigga ripor som väcker mig. Frukosten förtärs i tälten, vi packar ihop och beger oss mot Stensdalen. Efter ett tag stannar vi upp, diskuterar kommande väder och prognosen antyder inte till att det lugna vädret ska hålla i sig. Vi tänker om och ändrar färdväg. Nu skidar vi istället mot Gåsen och vyerna är nya. Tjallingeklumpen ändrar ständigt form och när vi hittar vinterleden mellan Stensdalen och Gåsen faller ett försiktigt och knappt märkbart snöfall. Tillvaron är fylld med härliga skratt och goda samtal.
Inne i säkerhetsrummet på Gåsen äter vi en sen lunch som sakta mynnar ut i ett par omgångar yatzy. Vattenhållet grävs upp och när kvällen kommer uppenbarar sig en av de mest makalöst vackra stjärnhimlar jag någonsin skådat. Fjället ligger lugnt och stilla inbäddat i mörkret och ju längre jag bli stående, ju tydligare visar sig vintergatan.
Så kommer morgonen och det är som att fjället hållit andan de senaste dagarna men nu bara släpper ut allting. Vinden brassar på, får det att vina och tjuta kring husknutarna. Vi är uppe tidigt och när den mörka morgonen ljusnat ger vi oss av. Vinden har vi i ryggen de första kilometerna ner till Gåsens vindskydd. Därifrån har vi den snett bakifrån och när vi lämnar leden och skidar runt Endalshöjden vrider den om och slår till från sidan med en oväntad kraft. När vi närmar oss Gamla Sylens vindskydd är det soligt, men vinden är hård. Emellanåt får jag ta i för att inte bli omkullblåst.
När vi tagit oss i lä inne i vindskyddet, efter viss möda, känns det lite motigt att behöva gå ut igen. Men skratten finns fortfarande nära till hands och energiförråden fylls på. Så samlar vi oss, en efter en tar vi oss ut och det är svårt att stå upprätt. Med solen i ögonen och massivet i sikte skidar vi de sista kilometerna upp och hem via Sylälvens lilla dalgång. Det tar sin lilla tid för motvinden står på sig och samtidigt som vinden biter i kinderna är det så förföriskt vackert. Snödrev i motljus och välkända omgivningar.
Men det känns skönt när vi ser stationen för första gången och att kliva in genom ytterdörren och återigen få komma hem känns både härligt och fint.
Tillsammans, en hel säsong. Förbannat vad trevligt!
Ebbas Fotografiska 