Efter gårdagens arbetspass funderade jag länge på att packa ryggsäcken och byta lite vyer. Två dagar att fylla med lite av varje, precis vad jag känner för. Vid middagsbordet satt jag tyst ett bra tag och funderade på att ta skidorna och ge mig iväg. Tog upp telefonen och kollade vädret för kvällen och kommande dagar. Vind och fortsatt nederbörd i kombination med att jag kom på att jag någon timme tidigare satt en deg gjorde beslutet ganska enkelt. För prognosen lovade även en lucka med solsken mellan kl 6 och 9 på morgonkvisten. Lite fumligt fick jag det ur mig det och frågade Anna om hon kanske ville följa med på en liten frukosttur ner till Ulvån. Denna fantastiska vän haspla ur sig ett JA! innan jag hann avsluta meningen och så vart det bestämt.
När klockan ringer är det redan ljust ute, jag trippar ut i köket och slår på en kanna kaffe. För det var det enda dealen med turen. Att hon skulle få sig en kopp innan vi gav oss iväg och så blev det. Med snön som knastra under fötterna rota vi fram våra skidor i tälttorken och med morgonsolen vilande över fjällen ger vi oss iväg. Det är tyst och vidderna är klädda i nysnö. Tillvaron glittrar och långa skuggor sträcker ut sig över fjället. Det är vi två och inga andra. Trots att morgonen är tidig så värmer redan solen.
Vi skidar på, pratar om livet och lyssnar på tystnade om vartannat. Strax innan Spåjime stöter vi på en gråsiding. Uppenbarligen blir den lika förvånad över sällskapet på fjället som vi att den skräms. Mellan Annas skidor tar den skydd och vill varken fram eller tillbaka. Det är först när hon rör på skidorna som den får fart och famlar sig fram över snön. Vinden som ibland tar i får den att välta men den kämpar vidare. Likaså gör vi. Underlaget bär allt för sällan och vi plumsar oss vidare. Resterande del av turen går lätt med medlut och de sista kilometerna drömmer vi båda om en kopp kaffe och en macka. 
Så äter vi frukost på Storulvån och ser hur molnen drar in. Sakta försämras sikten och morgon övergår till förmiddag. Vid elvatiden rullar den röda bandvagnen in på gårdsplanen. Anna skidar vidare och jag har fått nytt sällskap. Vi lassar in våra skidor bland veckans matleverans, kliver in i bandvagnen och en timme senare är jag hemma igen. Till middag äter vi, vad som i våran tillvaro känns lyxigt, tacos med kyckling och skrattar tillsammans alla 14 kring bordet. Till efterrätt ordnar vi födelsedagstårta med maräng och färska jordgubbar. Ute blåser det på från väster och snön driver upp mot fönsterna. Sakta droppar samlingen vänner av och nu sitter jag här ensam och lyssnar till diskmaskinens dunkande och vindens vinande. Imorgon är en annan dag och jag är fortfarande lika ledig. Det känns som att hela fjället ligger framför mina fötter och jag kan ta mig iväg igen. Om jag vill. Annars kan jag stanna hemma och njuta av det fantastiska sällskapet, lugnet och kanske en kopp te och en god bok. Det återstår att se, livet är vackert och fjället är klätt i vinter. Ljuvligt!
Ebbas Fotografiska 