Häromdagen, när jag gått av mitt frukostpass och slog mig ner i soffan kände jag mig uppgiven. Tre dagar av ledighet framför mig och ett knä som inte riktigt kändes helt okej. För efter turen till Storsylens topp med utförsåkning i tung snö med turskidor, ett litet kvällsäventyr och lite annan hopp och lek hade mitt knä med ett korsband för lite fått sig en liten känga. Vakna nätter och dålig sömn i kombination med snön som yrde utanför fick mig att fundera på vad jag egentligen hade för nytta av tre dagar ledigt. Tanken som grott om att ta mig till Stensdalen fick jag rätt och slätt lägga på hyllan.
Men så, efter en god natts sömn vaknade jag med en fin känsla i magen. Försiktigt kände jag efter lite och med ett leende trippade jag ner till stationen för frukost. I frukostsoffan fick jag frågan vad jag hade för plan för dagen. Med solskenet tindrande utanför fönstret börja jag smida nya planer. Freddy nämnde att han skulle ner till Storulvån och visst var jag sugen på att slå följe.
Så gav vi oss iväg, i sista sekund la även Annie om sina planer och följde med. Med backupen att kunna åka med storleveransen med sommarens torrvaror dagen därpå kände jag mig lugn och vi skida iväg.
Med en svag vind i ryggen tog vi den första backen ner, förbi vindskyddet Gamla Sylen och ner till Enan. Upp över Östra Endalshöjden och vidare mot nästa vindskydd, Spåime. Med skarföre och strålande solsken fick vi bra fart under skidorna och leendena sken ikapp med solen. Efter den sista riktigt långa nedförsbacken till Lillulvån tog vi en liten kort lunchpaus innan vi gled de sista kilometerna ner till Storulvån.
Från full vinter till solvarm asfalt och gräsfläckar. Tillbakalutade mot en solig vägg njöt Annie och jag av vårens första glass utomhus ackompanjerat till surrande flugor och ivriga myror. Fortfarande full av energi började jag tänka om. Väderprognosen lovade att det fina vädret skulle hålla i sig och hade det inte varit fint att få skida under de tindrande stjärnorna?
Vid middagen bestämde jag mig att skida hemåt igen och efter lite velande var även Annie på den idén. Strax efter 18-tiden gav vi oss iväg. Inte samma väg som vi kommit utan nu på leden mot Blåhammaren. Efter stigningen upp ur fjällbjörkskogen vek vi av åt vänster och höll lite höjd på Storulvåfjällets sluttningar tills vi kom på leden mellan vindskyddet vid Ulvåtjärn och det vid Enkälen.
Fortfarande skare, ensamma på fjället färgat i solnedgångens mjuka toner. Ensamma, fast tillsammans. Vid Enkälen pausade vi i vindskyddet och fnittrande kalasade vi på våra sista turmackor. Så skidade vi stilla vidare upp över Västra Endalshöjden och så ner mot Enan igen med en väldig fart. Sakta försvann dagsljuset och en efter en tändes stjärnorna över våra huvuden tills vi inte längre kunde räkna dem. Någonstans ute på vidderna hörde vi ett par fjällripor skratta till, i månens sken skidade vi långsamt upp i Sylälvens lilla dalgång, vidare hem och in i värmen.
Lite trött men glad dagen därpå lassade vi in litervis med öl, chips och kaffe inför sommaren på stationen. Vindstilla och alldeles ljuvligt förflöt dagen vidare.
Och så igår när jag vaknade okristligt tidigt och som vanligt inte kunde förmå mig att ligga kvar i sängen och dra mig klev jag upp och ut. Stilla stod jag där och beundrade de vackra omgivningarna i morgonljuset. En tur till Tempeldalen med kaffe och solgrop kändes då som en alldeles utmärkt fin plan för dagen. Vid frukosten fråga jag Anna vad hon hade för planer för sin kommande ledighet och helt sonika hade ja en annan plan. 3-rätters middag på Blåhammaren och en natt på Storulvån.
Ensam skidade jag iväg efter förmiddagsfikat. Någon minusgrad, vindstilla och återigen strålande solsken. Ner utefter Sylälven och så oledat åt väster ner mot Enan. På turskidor, ensam men med det vita fjället som sällskap. Oledat hela vägen till Blåhammaren, i sakta mak med tid för omvägar och fikapauser på barmarksfläckar. En nästan öronbedövande tystnad hade lagt sig över fjället och runtomkring byggde höga stackmoln upp sig. I det lokala högtrycket tog jag mig slutligen fram till stationen, någon timme senare dök Anna upp och kl 18 serverades middagen. Solbrända och nöjda lät vi de himmelska smakerna ta överhand och glada sjönk vi någon timme senare ned i soffan i personalhuset.
Inte långt därefter stod vi på skidorna igen, till den lilla skaran hade nu Kajsa anslutit. Över Sylmassivet, Helags, Härjångsstöten och Bunnerfjällens sluttningar dansade solnedgångsljuset och sakta gick landskapet från gyllene till behagligt blått. Utefter Getryggens sluttning skida vi fram och ner mot Storulvån. I en av de sista backarna gjorde jag en rejäl vurpa och traskade den sista biten ner till asfaltsvägen. Leende titta vi på varandra, förundrade över hur vackert vi har det tackade vi för turen och kröp ner under varsitt täcke.
Passande nog hade chefen varit nere på möte och nu i morse fick jag den sällsynta chansen att få åka med på skotern upp och hem till Sylarna igen. Hemma igen, lagom till arbetspasset.
Det är märkligt, hur man kan bygga upp förväntningar på idéer man skapar och hur lätt man kan bli besviken på att det inte blir som man tänkt sig. Lika märkligt är det hur fint det ändå kan bli. Jag hade lika gärna kunnat stanna hemma, tänkt att det kanske ändå var bäst så. Men det är någonting som fjället har lärt mig, att det verkligen inte alltid blir som man tänkt sig, men det behöver verkligen inte betyda att det blir dåligt för det. Jag gillar att planera, en del av glädjen i att göra saker ligger i planeringen bakom turer. I de små detaljerna. Men samtidigt älskar jag känslan utav att kunna vara spontan och bara sticka iväg. Att känna att bara för att jag tänkt att jag ska göra på ett visst sätt så behöver jag inte det.
Dessa tre lediga dagarna har gett mig så otroligt mycket. Jag har fått dela stunder av lycka tillsammans med vänner och jag har fått stunder av lycka utav att få vara ensam ute på vidderna. En blandning av sött och salt och det känns som att jag fått lite mer ro i kroppen.
Tack fjället och tack fina vänner för att ni delar med er av det vackra ni bär på.
Ebbas Fotografiska 