Från en glipa i molntäcket tittar kvällssolen fram och färga allt som den rör vid i gyllene toner. Vinden fläktar härligt där jag trampar mig fram genom mina gamla hoods, på väg hem till föräldrarna. När jag kommer innanför dörren dröjer det inte många minuter innan jag är ute igen. Jag kan inte sitta inne när det är såhär vackert ute.

Jag knyter löparskorna, mest för att det är de mest lämpade skorna för en kvällspromenad. Jag går ner mot Tinnerbäcken, över den lilla bron och sen bort mot sjukhuset men så blir det som det ofta blir, jag börjar springa. Det var egentligen inte meningen men med musiken i lurarna och alla dofter och kvällsljuset och allt, ja det är som att allt bara sliter och drar i mig. Jag hittar en stig jag inte känner igen, den är kantad av utslagna vitsippor och stolta ekar som sträcker sig upp mot kvällshimlen. Benen rullar på, det är som att dansa fram. Sen tar stigen slut, asfalten tar vid och det blir platt och rakt (jag är dålig på platt och rakt). Jag promenerar vidare tills jag hittar på ännu en stig. I uppförsbackarna kan jag trycka på och det svider tillslut i musklerna av ansträngning och jag ler. Sen kommer utförslöporna och jag springer så fort att jag undrar om fötterna hänger med och när jag kommer att snubbla och köra ansiktet långt ner i den leriga stigen. Men benen håller sig på stigen, leran skvätter och jag ler.

Jag ler, känner dofterna av fuktig vårkväll och i ett träd sitter en koltrast och sjunger. Det är som balsam för själen, stegen känns lättare och tillvaron ljusare…