Det är förmiddag när jag och Kajsa kliver av flygplanet i Nice. Någon timme senare landar även Evelina, Medelhavet ligger blått och vi lämnar flygplatsområdet i en silvrig lite Fiat Panda. Två av oss är fokuserade på olika slags kartor, både analogt och digitalt och den tredje mest nyfiken på vilken väg vi ska välja för att ta oss ut ur stan och norrut. Vi lämnar Rivieran bakom oss och kör mot bergen. Vägen är bitvis snäv i sina svängar där den rundar de branta klippväggarna som sträcker sig så ståtligt upp mot den blå himlen. Nedanför slingrar sig floden fram och det är söndag.
Att det är söndag har egentligen inte slagit oss, men vi blir varse om det när hunger sätter in. Våra prasslande påsar med sött och salt räcker inte till att mätta och alla butiker vi kör förbi är stängda. När vi rullar in i Digne-les-Bains hittar vi ett öppet café och dricker både varmt och kallt. I ett boulangerie i samma stad köper vi baguetter och croissanter utav en trevlig fransk man. In case of, tänker vi och åker vidare.
Humöret återvänder, vi passerar Sisteron med sitt karakteristiska citadell, åker genom jordbrukslandskap och ser hur solen sakta börjar sjunka. Några kilometer innan Laragne-Montéglin är det någonting som stannar upp trafiken och vi rullar sakta framåt genom landskapen som för mig känns så bekanta. Vi stannar till vid vägkanten där en dam säljer frukt och grönt, betalar några slantar och ger oss återigen ut i den sakta slingrande ormen av bilar. På radion spelas ABBA och när proppen lossnat har vi passerat Laragne. I Eyguians tar vi vänster, kör igenom Lagrand och vidare in i Buëchdalen. Förbi den lilla byn på kullen, bondgården där de tillverkar chevré, äppelodlingarna och så in i Orpierre.
Så står vi där, på campingen i Orpierre. Det är för mig bekanta utsikter med för Kajsa och Evelina är det första gången. Jag är så förväntansfull över att få visa dem denna lilla pärla och lite nyfiken på om de också kommer falla för dess charm. Vi har hyrt in oss i en liten, ja vad ska man egentligen kalla det, de kallar det iallafall för Coco Sweet. Som ett hobbit-hem a la tältversion och på hjul kombinerat med ett tiny house. Vi är nöjda, knaprar på morötter och i den varma sommarkvällen ser vi solen sjunka ner bakom bergen och stjärnorna en efter en tändas på himlen.
Jag vaknar tidigt, smyger ut och sätter mig utanför med en bok och en varm tröja. Morgonsolen leker redan på sluttningarna och fåglarna sjunger melodiskt. Sakta ser jag hur dagen vaknar till liv och tids nog vaknar de andra två också. Under förmiddagen traskar vi ner genom byn, förbi den röda restaurangen, fontänen, kyrkan, den blå restaurangen, kyrkogården och så in på stigen. Stigen som tar oss högre och högre upp genom grönskande skog tills vi står nedanför och kollar upp på klippväggar som sträcker sig långt upp.
Det är klättersäsongens första dag på klippa och vi har solsken. Det är härligt att vara tillbaka och bredvid oss får vi ett glatt franskt sällskap, alla garanterat över 60 år och en herre har satt hjälmen bakochfram. På klipporna är de starka och de sprider en genuin och härlig stämning omkring sig. Vi byter glada leenden, fortsätter att klättra och emellanåt sitter vi i skuggan och trycker baguetter. Det är kul, känslan är så bekant. Efter några leder bestämmer vi oss för att byta vägg, samtidigt som vi ställer oss under grannväggen och kollar efter någonting att klättra hör vi hur en hjord av ungar rört sig till klippan vi precis lämnat. Vilken tajming, tänker vi.
När vi känner oss nöjda med dagens eskapader traskar vi ner till byn, hänger under det stora trädet nere på torget och insuper den pittoreska känslan.
Morgonen därpå är himlen regntung men lite väl optimistiska är vi ändå klätterpeppade. Vi tar oss tillbaka vart vi avslutade gårdagen. Det är ett litet velande om vilken led som ska bli den första men det löser sig ganska så snabbt när vinden börjar blåsa upp och tunga droppar börjar falla. Snart fullständigt öser regnet ner, men då är vi halvvägs tillbaka. Vi dricker kaffe, tar en tur med pandan och slumrar i gröngräset utanför vår Coco Sweet. Livet känns enkelt.
Vi bestämmer oss för en liten springtur, ganska snart hittar vi på en vandringsled och med bestämda steg följer vi stigen som hela tiden går uppför. Det biter i benen, riktningen är konstant uppför tills vi helt sonika står på toppen utav campingens närmsta berg och tittar ner på omgivningarna. Glatt överraskade rusar lyckan genom kroppen och det doftar ljuvligt av blommande oregano. Benen känns lätta när de flyger fram i utförslöporna och så är vi plötsligt tillbaka där vi startade. Nöjda äter vi middag på den röda restaurangen kvällen till ära och ost, det är gott.
Men lätt är verkligen inte vad benen känns när jag vaknar på morgonen. Det är en träningsvärk från hell. Men vi är upp på väggarna igen, utmaningarna andra men glädjen närvarande och stor. Givetvis äter vi välfyllda baguetter till lunch och givetvis har vi kryddat dem med en fantastisk utsikt. Det är någon av oss som utropar Trés bien och vi andra bara instämmer.
Träningsvärken i benen ger inte med sig och inte gör klätterglädjen det heller. Så vi fortsätter att klättra dagen därpå. Vi dricker gott kaffe, äter fantastiska ostar och skratt ikapp med solskenet och livet.
Men så drar det ihop sig, dags att städa ur, packa bilen och ge sig av, tillbaka mot kusten. Men innan vi ser Medelhavet igen så spenderar vi ett par timmar på klätterklippan, en badsväng och rullar sakta iväg mot Castellane. Där hyr vi in i oss i någonting som liknar en cirkusvagn men kan lika gärna kan vara ett tiny house på hjul.
Vi är lite småfrusna när vi vaknar, men till frukost laddar vi upp med dagsfärska baguetter, yoghurt och jordgubbar. Vi ger oss av, åker mot gorges du Verdon. Parkerar bilen och ger oss iväg. Tar trappan ner mot floden, följer den breda stigen in genom den första gamla tunneln, vidare ut i solskenet och sen in i den andra ca 650 m långa tunneln. Pannlampornas sken studsar fram i takt med våra löpsteg. När vi möter dagsljuset igen hör vi ett väldigt brak och ser hur en man kommer singlande ner med en skärm. Flera män faller från skyn, faller fritt innan skärmarna löser ut. Det är oväntat, fascinerande och inspirerande. Vi fortsätter. Springer ibland, går emellanåt. Äter lunchbaguetter nere vid floden och njuter utav detta makalöst vackra landskap.
Vi återvänder till bilen, hojtar enchanté gorges du Verdon och trycker gasen i botten. Åker på slingriga vägar, öster ut och snart ser vi havet långt bort vid horisonten. Någon timme senare checkar vi in på ett hostel i Antibes, den lilla lyxstaden mellan Nice och Cannes, mitt på Rivieran. Men det är bara jag och Kajsa som checkar in, Evelina har andra äventyr som väntar på henne och vi lämnar henne på flygplatsen sent samma kväll.
När jag vaknar är det varmt i rummet, så jag kliver så försiktig jag bara kan ner för överslafen på den rangliga och knarrande våningssängen och öppnar dörrarna ut mot altanen och möts av det blå Medelhavet och morgonsolens ljumna strålar. Frukost ingår i priset, den har både kaffe, baguetter och ost men inte så mycket mer. Men vi nöjer oss med det.
Dagen spenderar vi till fots, spatserande omkring bland lyxvillor och höga murar. Vi tar en tur ut till Cap Antibes, hänger vid havet och läser bok. Badar, spatserar, läser bok och dricker kaffe. På kvällen går vi en tur i hamnen och fascineras över alla båtar, men framförallt de stora lyxyachterna. Andra dagen i Antibes tar vi med pandan på en liten tur, förbi Nice och bort till Éze. En del av den byn ligger högt uppe på ett berg. Därifrån kan man kolla ner på den andra delen av byn som ligger vid havet. På höjden äter vi croissanter och kollar på utsikter. Vid havet äter vi baguetter och kollar på havet, lyxbåtarna och förundras över allt som är så stort och dyrt. En liten del av mig längtar efter enkelheten på fjället.
Så börjar resan närma sig sitt slut. Vi lämnar tillbaka hyrbilen på flygplatsen under förmiddagen och försöker hitta någonstans att låsa in vår packning eftersom planet inte lyfter förrän efter mörkrets inbrott. Det finns ingen stans att låsa in packningen, om vi inte vill bli ruinerade. Så vi tar med den, hyr oss cyklar och tar oss in till Nice. Vi hänger på stranden, läser bok och känner på havet. Lunchar inne i stan och återvänder till de sköna strandlivet innan cyklarna tar oss tillbaka till flygplatsområdet.
Vi checkar in, går ombord och lämnar ett varmt och vänligt Frankrike. Enchanté! tänker jag och somnar.
Ebbas Fotografiska 