Morgonen är solig och över Templets rygg ligger nysnö pudrat. Det känns som en evighet sen jag såg massivet senast, samtidigt som denna utsikt känns så självklar och att det är solsken hör inte till denna sommarens vanligheter.
Efter frukost knyter jag skorna och ger mig av, söder ut. Rakt in i Tempeldalen och enda in tills de högresta bergväggarna hindrar mig från att fortsätta. Det är första gången jag är här, de två sjöarna som ligger i dalen är fortfarande mestadels istäckta och ett och annat snöfält breder ut sig.
Jag stannar upp och häpet bara tittar upp på de höga topparna. För en stund är allting så påtagligt och vackert att jag nästan vill gråta. På en sten sitter jag i solskenet och fikar, det är så tyst och stilla. Bara jag och en ostmacka.
Sen vänder jag åter, alla de höjdmeterna som jag tog på vägen hit får jag nu njuta till fullo av när fötterna dansar över marken. Mellan stenar, gräsheder och snöfält. Känslan fyller mig och jag ler hela vägen.
Hemma äter jag en sen lunch på trädäcket utanför personalhuset. Jag njuter av sommaren och kanske njuter jag än mer med vetskapen av att morgondagen bjuder på regn. Löparkläder byts till arbetskläder. Gästerna är glada, vi är glada och utanför är det sommar.
Ebbas Fotografiska 