Sylhyddan

Det är förmiddag när jag promenerar iväg på leden från stationen och norrut (riktning Storulvån). Strax efter infiltrationsbäddarna, som man sedvanligt passerar på vägen ner till Gamla Sylens vindskydd, tar jag av åt vänster. In på den smala och gamla stigen  utefter älven och nu kan jag inte längre hålla det tillbaka. Stegen rullar på, stigen slingrar sig fram och jag gör inget annat än att le där jag springer fram. Stigen är för mig ny, men genom tiderna har här många en gång vandrat.

Den tar mig förbi det gamla brofästet i höjd med den plats där Svenska turistföreningens första fjällstation byggdes och invigdes den 15 juli 1897. Fram till 1933 verkade det som fjällstation, men när en ny station byggdes på den plats där dagens station står idag, fick den gamla stationen bli till fjällvandrarhem. Där stod det fram till 1962 då det revs och idag finns bara husgrunden och en minnessten kvar.

Jag fortsätter vidare utefter Sylälven. Landskapet är öppet och snart blir älven smalare och kanterna brantare. Sakteligen mynnar älven ut i Enan och där springer jag på den gamla stigen med midjehögt vide omkring mig och ser hur det högalpina övergått till en väldig grönska.

Jag fortsätter på norra sidan av Enan, stigen slingrar sig fram genom landskapet och utefter älven. Ibland försvinner den och så helt plötsligt hittar jag den igen. Myrmarker, fjällhedar, sandåsar och fjällbjörkskog. Jag vänder mig om och blickar tillbaka mot massivet och svävar iväg i tankarna. Tänk att för länge sen gick här vandrare på väg mot toppen, samma topp som vi fortfarande besöker, men i en helt annan tid.

Sakta spricker molntäcket upp och så fort jag stannar till kommer myggen surrandes. Så jag undviker att stå still, men tillslut tar stigen slut och där står jag trots allt ändå stilla. Jag står helt still och bara tittar på husgrunden till det som en gång i tiden var Sylhyddan. På den plats där Sylarnas historia en gång i tiden tog fart.

Det är 125 år sedan hyddan uppfördes, men fortfarande vilar en känsla av äventyrslust och lugn i luften. När jag tittar bakåt ser jag i en glänta mellan fjällbjörkarna massivet ur en vinkel jag inte tidigare skådat.

Jag sätter mig på en sten för att äta lite lunch. Det är tyst och still, med undantag från myggens surrande. Helt plötsligt kommer en flock med småfåglar svävandes över mitt huvud och slår sig ner i några björkar 50 meter bort och det är som att de vill säga mig någonting.

Från resterna av Sylarnas historia går jag ner mot Enans strand och följer den uppströms. Sommarens alla blomster blommar, björkarna är fulla av liv och massivet fortfarande fläckigt av snö. Jag vadar över i lårdjupt vatten och tar mig upp över fjällhederna, rundar Vaktklumpen och hittar på leden ner mot bron över älven och hem. Precis lagom till middag i solen.

Tack livet och tack fjället, ni är båda fantastiska!