När jag kramar om, säger hejdå och kliver utanför dörren är luften vit av alla dansande små snöflingor. Marken blir snabbt vit och steg för steg tar jag mig ner till stan och vidare ner till tågstationen. Vemodig men ändå glad. Tåget mot Stockholm är stökigt och fullt, jag lyssnar musik och drömmer mig bort. På anslutande tåg vidare hem har jag fått plats i Lek- och bistrovagnen. Ljudvolymen är hög, barnen många men jag hamnar bredvid en trevlig dam. Vi småpratar lite då och nu, men det är svårt att höra vad vi säger till varandra. Elva timmar efter att tåget rullat ut från Linköping kliver jag av hemma i Duved och snön knastrar under fötterna. Halvvägs hem ser jag en bekant figur uppenbara sig och sista biten har jag sällskap. Min fina vän Stina är på besök och hon har lagat mat. Det är trevligt att i hennes sällskap slå sig ner hemma och prata ikapp tiden. Utanför tindrar stjärnorna, temperaturen ligger under -20 och månskenet får de snötyngda skogen att gnistra. Hemma igen.
När jag vaknar är temperaturen fortfarande lika låg och när vi några timmar senare kliver ut biter det i kinderna. Men vi har skidorna med oss och vi är på väg mot skoterspåret och vidare mot vinterleden. Sakta tar vi höjd och när vi äntligen funnit solskenet sätter vi oss ner och fiskar upp både kaffetermos och lussebullar. Hela tillvaron glittrar i det magiska motljuset och vi har det bra. Vi har det så himla fint.
I all sin enkelhet vänder vi hemåt, nu går det utför och fortare. Hemma värmer vi oss med te och jag förlorar upprepade gånger på Yatzy. Men vad gör väl det när man har trevligt sällskap!?
Ebbas Fotografiska 