Det är eftermiddag och oktober när planet lyfter från Skavsta. Det finns många anledningar till varför jag inte tycker  om att flyga men ändå gör jag det. Vi spelar yatzy, tiden går och så äntligen landar vi i ett mörkt Italien. Med bil åker vi fyra vänner mot Gardasjön och följer dess östra sida norr ut. Jag sitter i baksätet och försöker läsa kartor av olika slag och kvalitet. Det går uppenbarligen vägen då vi passerar genom Arco och i Dro tar av höger och påbörjar stigningen upp mot Drena. Vi befinner oss högt upp och skylten vi väntat på pekar åt vänster. Vägen blir mindre, krokigare och brantare. När så vägen tar slut och motorn stängts av står vi vid ett stort vitt hus uppe bland bergen. Där öppnas en dörr och ut kliver några andra fina vänner. Äntligen framme, tillsammans och redo för klättring i mängder.

Under natten har tunga droppar slagit mot takfönstret. Jag vaknar tidigt och utanför är himlen fortfarande regntung och jämngrå. Jag kliver ut på balkongen, känner på tystnaden och försöker ana bergen bakom molnen. Sakta vaknar sällskapet till och vi samlas alla sju kring frukostbordet.

Vädret är inte på vår sida ur ett klätterperspektiv sett, men det är huvudsakligen uppehåll, så vi åker in till Arco. Där avlöser den ena klätterbutiken den andra och det bara osar klättring om de gamla delarna av stan. Vi går upp på en höjd och kollar ut över omgivningarna. De är fint, men tyvärr inte klätterväder.

Vi återvänder till huset som har pool och vi tar oss ett dopp med lite hopp och lek.

När skymningen lagt sig tänder vi upp i den vedeldade ugnen och till middag äter vi nygräddade pizzor och firar Robies födelsedag några dagar försenat.

Regn har återigen fallit under natten och vi ser hur morgondimman sakta lättar. Jag får en första skymt av bergen runtomkring oss men det är fortfarande för blött på klipporna för att det ska vara roligt och för den delen säkert att klättra. Så efter frukost och lite överläggningar tar vi bilarna över till Trento. Det tar nästan en timme att köra dit och det känns som att det tar nästan lika lång tid att hitta parkeringsplatser till båda bilarna.

Vi spatserar genom stan, tittar både lite här och där. När lunchtid redan har passerat gör sig hungern påmind hos både den ena och den andra i gruppen och alla reagerar vi på olika vis. Det uppstår hursomhelst en klassisk mat-situation. Tillslut får vi sittandes i oss varm mat, även om kvalitén varierar. Med ny energi går vi på museum och tittar på allt möjligt. Utanför faller regnet.

Efter den kulturella biten svänger vi förbi en inomhushall och klättrar. Det är kul och utmanande, men inte alls lika utmanande som att hitta ut från Trenton och tillbaka till lägenheten.

Vi avnjuter morgonkaffet på balkongen och spanar ut över bergen där de tidiga solstrålarna dansar fram.

Efter frukost kommer rastlösheten krypande och vi gör en tur ner till den närmsta lilla byn och ravinen nedanför. Det går utför, det är en lekfull stämning och marken är fuktig.

Sämre väder drar in över oss, men efter uppförsbacken tillbaka känns ett dopp i poolen uppfriskande.

Efter lunch ger vi oss av en sväng med bil, ner mot de norra delarna och Gardasjön. Klätterföraren är med, vi går lite fel men tillslut blir det några tappra försök att ta sig an en någorlunda torr vägg. Men mestadels så öser regnet ner.

Ännu en morgon uppenbarar sig och det känns kallare i lägenheten. När molnen lättar står vi och dividerar ett tag innan vi konstaterar att det verkligen är nysnö som lagt sig på topparna.

Vi samlas kring det lilla bordet med den rödvitrutiga duken och vi diskuterar, kollar väderleksprognoserna och funderar. Vi spelar några omgångar yatzy och vi skrattar.

Efter lunchen tittar solen fram och vi tar oss en sväng ner till Arco för att spana in lite saker vi funderat på. Vi går på kaffemuseum, på café och till middag tänder vi återigen upp i den vedeldade ugnen. För fokusen på klättring har förflyttats till fokus på mat istället de senaste dagarna.

Men så äntligen, resans sjätte dag vaknar vi till uppehåll, natten har varit lugn och vi packar bilarna. Vi ger oss av, äntligen ger vi oss av mot klättring! Förmiddagsluften är sval och vi klättrar högre och högre upp på slingriga vägar. Så tillslut står vi nedanför och tittar upp. Det skramlar välbekant när ryggsäckarna packas upp. Snart är vi uppe på väggarna, det är roligt men lite ovant. För några utav oss är detta nytt och det är kul att se hur snabbt det går att lära sig säkringstekniken och glädjen som klättringen skänker.

Vi byter vägg och upptäcker nya utsikter. Vädret är härligt och ibland tittar solen blygsamt fram. Lunchbaguetterna slinker ner i all hast och glädjen sitter där den ska. Det var ju ändå delvis mycket därför vi reste just hit.

Det ihållande lågtrycket har sakta rört sig vidare och vi planerar ännu en dag med klättring. När vi kliver ur bilarna är vi alla glada och peppade på att få sätta igång. Approachen däremot blir en liten utmaning, bland stigar hit och dit går vi både upp och ned, fel och delvis rätt för att så komma fel och behöva börja om.

Vi irrar runt i mer än timme, men när vi irrat färdigt står vi högt upp och blickar högre upp på klippväggarna. Äntligen! Emellanåt är det lite läskigt men samtidigt så otroligt roligt. Utmaningen, friktionen, utsikterna och vännerna, en salig blandning av många vackra ting.

Vi äter en sista frukost tillsammans alla sju innan det blivit dags att städa ur, lämna och säga hej då.

Tre stycken ur sällskapet stannar kvar i området, medan vi andra ger oss av söder ut. Söder ut till Verona och vidare iväg på andra äventyr.