Dagarna springer förbi, tickar på utan att jag knappt hinner registrera vilken veckodag det är eller vilket datum det blivit. Men jag har noterat att vi är en bra bit in i juli. Högsäsongen är här, liksom högsommaren. Här följer dagarna efter varandra utan inbördes ordning, känns det som. Människor passerar, kommer och går.

Det är alltså högsäsong, gästerna är ganska många emellanåt och ibland får man hitta på egna lösningar i situationer som uppkommer. Det är kul. Det är utmaningar som är bra, som gör att man utvecklas och hela tiden lär sig mer. Det är roligt att jobba och ibland är det svårt att slita sig. Men när man väl kliver utanför stationen så är man så ledig.

Lediga dagar kommer också emellanåt och det finns så mycket som fortfarande är oupptäckt för mig och många vackra platser att hitta till. Jämtlandsfjällen är fylld av fina vänner och roligast har vi tillsammans.

Där stod vi, på Lillsylens topp och spanade ut över Norge i strålande solsken. Kröp nära för att se över kanten. Vinden tog i och brassade på. Vi bara log och spanade ut över landskapet, vår stora och vilda lekplats. Sakta letade vi oss ner i blockstensterrängen, ner mot dalen. I lä och med solen skinande stannade vi till för lunch, ur ryggsäcken drog hon fram efterrätten och livet kändes så enkelt. En sten att luta sig mot, en fin vän, solsken och lite mat i magen. Vi ändrade om planerna och tog en annan väg. Traskade över de mjuka gräshederna och snöfälten. Så plötsligt satt den där på sluttningen. På den gröna kullen satt en fjällräv och kanske njöt den lika mycket av solskenet som vi? Men våra leenden och glädjen över detta oväntade mötet gick inte att ta miste på. Några minuter satt vi bara och kollade. Några minuter som kändes som en evighet av lycka. Att finna det lilla i det stora. 

Stillheten vibrerar i luften, det prasslar till från någon som vänder sig om i sängen och elden från kaminen sprakar. Annars är det tyst. Ute breder kvällen ut sig över det vita sommarfjället och inne stiger temperaturen. Jag sitter framför kaminen och känner hur lugnet lagt sig som en mjuk filt över mina axlar och leendet som funnits där hela dagen, det är fortfarande kvar. Efter dagens strapatser över fjällsluttningarna har jag minnen som jag delar med andra. Jag har övat på att gå långsamt och vi har pratat. Men vi har även låtit våra tankar få flyga iväg, fångas av vinden och låtit dem virvla iväg över fjällvidderna.

Jag är så oerhört glad att vara just här, med just dessa vänner och med just denna känsla i magen. Visserligen kanske delar av den känslan grundar sig i annat, men annat är så väldigt fin och jag ska aldrig sluta leva i nuet. Jag har inte tidigare upplevt det, men nu är det så tydligt och det är så vackert. Här och nu är så mycket mer än innan, så fylligare och fyllt av liv.

Efter ett tag får jag sällskap vid kaminen och vi äter ost och småpratar. När morgonen kommer vaknar jag med ett leende och när jag sätter mig upp i sängen leker morgonsolen på mina fötter. Vi äter gröt och känner på lugnet, knyter kängorna och ger oss av.

Här och nu, det känns så fint. 

Skratten och tjuten ekar över fjället när vi slänger oss i Sylälven. Dimman ligger lågt, regnet hänger i luften och plusgraderna är inte många. Men vi är hemma igen och vi leker i vår enorma fjällträdgård. Sommarens första dopp och dagen innan säsongsöppning. Jag väntar med spänning på att bjuda på de första glaset sylsaft, höra hur deras dag varit ute på fjället. Möta nya ansikten, återse gamla och hela tiden lära sig mer.

I ett vagt ögonblick undra jag varför jag egentligen valde att flytta härifrån, men kastar tanken åt sidan och tänker bara på hur fantastiskt det egentligen är att just jag är just här. Här och nu, precis som jag vill ha det.

Säsongens första leverans och bron är på plats över älven. Nu kan sommarsäsongen ta fart, jag är beredd att bara hänga på.