Solen sjunker sakta ner mot skogsridån på andra sidan vattnet. Vid våra fötter sprakar brasan och stadsbruset finns i bakgrunden. Skratt byts mot diskussioner som följs av fascination och drömmar. Vi har sedan länge klivit över ”lära känna” – tröskeln och det känns så självklart att få vara en del av detta sammanhang. Utan att ni nog ens tänker på det, eller för den delen avsiktligt försöker, så får ni mig att le. Och det är ett leende som kommer inifrån.
då flyttar jag tillbaka till mitt älskade och saknade fjäll. I sommar flyttar jag hem med allt vad det innebär. Åh!
De två senaste helgerna (fre-sön) har jag spenderat utomhus, till största del i skogen men också mycket tid i buss. Genom distanskurserna Hållbart skogsbruk och Viltbiologi med viltvård har vi flängt omkring i skogarna i Västerbottens östliga delar. Ekoparken Skatan, Bullmark, Sävar, Vindeln, Flurkmark, Kulbäcksliden och ett par andra skogsområden av varierande typ. Försöksodlingar, våtmarker, bonitering, kulturskogar osv. Träd, skogar, markvegetation och när vi besökte det sista området förra veckan slog det mig.
När vi vandrade omkring i Kulbäckslidens lummiga skog och hittade rikligt med död ved, hörde fågelsången dansade genom skogens grenverk, upptäckte rosenticka och andades den friska fuktiga luften. Då ville jag så gärna lägga mig ner på rygg i den mossiga vegetationen och omslutas av dess lummighet, få njuta av tystnaden och känslan som skogen bar på. Efter alla besökta platser insåg jag att detta var vad jag gått och väntat på. Så ovanlig, så välkomnande och så självklar. Så oerhört viktigt att bevara för kommande generationer.
Det finns ensamhet som är bra och så finns det den där ensamheten som är så ensam och utelämnande. Igår cyklade jag ner till stan för att lyssna på Hoffmaestro. Mitt sällskap hittade jag inte så jag blev stående ensam mitt i smeten. Basen vibrera i kläderna och musiken så välbekant. Runtomkring stod folk tillsammans och delade tillfället, jag dansade och log. Jag släppte taget och dansade. Men så kom ensamheten krypande efter ett tag.
När så musiken tystnad vände jag tillbaka mot cykeln i den ljumna försommarnatten. Jag fick en känsla så välbekant med den som spred sig om kvällarna när vi gick på marknader i norra Thailand. Värmen, myllret av människor och lukten av fuktig natt. Borta vid horisonten såg jag de första blixtarna tona fram och sent om natten satt jag ensam uppe och hörde åskan mullra utanför. Ensamheten förändras till samma känsla jag hade när jag ensam satt utanför min bambuhydda i djungeln ovanför klätterstranden. Där jag ensam satt och kände ovädret dra in, hur blixtarna lös upp hela himlen och hur regnet föll mot plåttaket. Hur jag accepterade tillvaron, tillfreds med mig själv. 
Ensamhet är konstigt och ibland det värsta som finns. Sen finns det den ensamhet som är bra.
Efter en dag i skogen (exkursion, på en lördag!?), tog jag cykeln ner till stan i sommarvärmen. Lite oförberedd möttes jag av mycket folk, scener och livemusik. På den största scenen stod en glad gubbe i en rutig skjorta och sjöng på låtar jag kände igen. 
Jag blev stående, det var trevligt och folk var glad. Sen köpte jag en glass fylld med laktos och spatserade omkring. Glad.
Det är alltid lite motigt att kliva innanför dörren på universitetet när solen skriker ”nej, stanna här ute med mig” efter en. Men efter några timmar sprang vi ut som kor på grönbete när det vara dags för lunch. Borta vid campusdammen höll dom till, Partiet (eller 3/8 av gänget) och bjöd oss på en härlig spelning. Partiet, solsken och mat, kind of made my day.
Jag kom hem vid fyra, dyngsur. Leende hade jag cyklat den korta vägen mellan universitetet och hemma, och i höjd med Ålidhems centrum övergick de små dropparna till störtregn. Verkligen stora tunga droppar. Länge sen och doften av regn mot solvarm asfalt som är så förknippad med sommar på barnsben. Skulle bara fixa några siffror och maila iväg, sen en löprunda och middag. Hinna skriva på hemtentan i Hållbart skogsbruk.
Doften av fuktig natur, slingriga stigar som delar på sig. Skogens lummighet, bitvis oledat och en känsla av stora marker, men med E4ans ständiga brus i bakgrunden. Det blir en paus när jag korsar en bäck, på ena sidan skog på andra sidan en myr. Fåglar i motljus. Molnen som drar in och små små droppar som sakta börjar fall. Benen som bara flyter på, steg efter steg. Parerar, får möta nya utsikter och hela tiden med ett ständigt leende.
Så kommer jag hem, klockan är mer än åtta och efter nio innan jag fått i mig middag. Men det är så larvigt, man ska bara fixa en sak och sen ut på en kort löprunda.
Men helt klart, det oväntade och den löprunda totaly made my day!
Gråmulet, emellanåt regn annars väldigt lätt dimma. Söndag hemma hos mig och här har jag suttit större delen av dagen, faktiskt enda sen frukosten vilken jag delade med radion. Suttit här med artiklar på engelska, fiskar, siffror och ord. Ord efter ord som sakta, väldigt sakta börja ta form och om tre veckor ska det vara klart. För en stund fastna jag med blicken på den grå himlen utanför och kom att tänka på mina löparskor. Ja!
Från rapportskrivning rakt ut i skogen, slingriga stigar och hala rötter. Den blöta marken, leran som letar sig upp på vaderna och de hettande kinderna. Känslan av ett par skor med bra grepp, att hitta ett nytt löpsteg och äntligen, äntligen känna flowet igen.
Inspirationen slog till, nybakta kanelbullar och nutella-wienerbröd i ackompanjemang med nypressat kaffe och fyra vänner av de finare slaget. Hemma hos mig, vid mitt köksbord. När bullarna tagit slut, timmarna sprungit iväg, kaffe kallnat och ytterdörren gått igen återvänder jag till datorn och alla orden. Mörkret utanför som sakta sänkte sig, men inte längre är så mörkt. Det ljusa sommarnätterna är inte så långt borta längre.
Just ja, överansträngd handled på grund av 30 timmar fiskfilm. Inte så ballt, lite trist men hej, grattis till mig!
Vinter, eller närmare bestämt vårvinter. I kombination med solsken så är det enkel lycka. Jag tog mig upp till Sylarna över påsk och mötte både strålande solsken och stora varma hjärtan. För en gångs skull kan jag inte sätta ord på känslorna. Denna gång blir det bilderna som får tala för sig.
.
Som idag när jag var ute på stigarna och sprang. Ute på de små, steniga och smala. Tog cykeln till elljusspåret, sprang några hundra meter och sen chansa jag, svängde av. Tog vänster och följde under kraftledningen. Slingrigt uppför och sen började det uppenbara sig, myrmarkerna. Helt plötsligt, utan förvarning. Bara ett litet litet snedsteg och en brännande smärta i foten. Som så många gånger för utbrast jag ett ”aaaaaaaaahh”, högt. Förbannat tänkte jag, nu när jag börjat komma igång med löpningen igen och såklart händer det här, man går lite sönder. Till en början ett litet haltande tills stegen försiktigt letade sig fram till en torr plats för tejpning. Förbannat! säger jag högt och tydligt när jag tar första steget, men sen släpper det. Smärtan försvinner.
Jag möter myrmarkerna, vätan kyler ner mina fötter men lekfullheten värmer sakta upp dem. Irrar runt, springer lite fel. Tappar bort vart jag är.
Men jag möter en så vacker natur, våren och fåglarnas lekfulla sång. Jag känner glädjen rusa fram genom kroppen.Stämmer av med kartan i mobilen, hittar rätt riktning och letar mig tillbaka. Tillbaka till cykeln. Det breda elljusspåret känns alldeles för hårt och strukturerat. Cyklar hem, hem till examensarbetet och fiskfilmerna.
Det är tur att jag får sällskap till lunch, för då blir det lagad mat och kaffe. Sen är hon borta och jag vänder mig åter mot datorn. Telefonen ringer och jag känner att jag går lite sönder, igen.
Ibland går man sönder och det går att tejpa, plåstra om. Sen finns det det som går sönder men som tar lång tid att läka, som måste rås om. Som måste få ta tid. Ibland går man sönder och det syns inte utanpå. Tids nog är man inte trasig längre, tids nog.
Ebbas Fotografiska 
