Jag vaknar när solens första orangea strålar letar sig in genom sovrumsfönstret. Njuter utav ögonblicket och somnar om. Vaknar när alarmet ringer och utanför kvittrar fåglarna. Njuter utav ögonblicket och somnar om. Vaknar och tar mig sakta ut till köket, slår på radion och ordnar mig en kopp te. Jag låter morgonen sakta få övergå till förmiddag med ett korsord.

Det händer inte så mycket, fixar lite här och där. Öppnar fönster, släpper in våren och känner lukten av ett stilla vårregn. När jag tittar ut ser jag haglet yra mot marken. Om vartannat, snö, hagel och solsken. Ibland allting samtidigt. Höjer volymen, sjunger med. Stämmer gitarren.

Söndagsmiddag hemma hos mig med vännerna. Trygghet. Till sommaren flyttar vi alla ut till fjället igen, det glädjer mig.

Häromdagen satt vi på balkongen och åt middag tillsammans. Solsken som värmer och samtal som aldrig tar slut. Två vänner och nypressat kaffe. Vi har blivit bra på att dricka kaffe tillsammans och inte minst visade det sig när vi spenderade 10 dagar i Frankrike under sensommaren förra året. Det är svårt att inte komma in på våra klätterresa, eller för den delen citera valda delar ur föreställningen ”På rätt sida om okej”. Vi har blivit bra på det här.

Det är en så skön känsla att bara få vara, bara få umgås och allt som finns är bara värmande vänskap. Underbart.

Det här var en av de få bilderna på oss som jag lyckades ta under resan. Vi hade bestämt oss för att lämna varma och folkfyllda Orrpierre för att åka upp mot bergen av granit istället. Jag hade min gula ukulele i knäet, det var eftermiddag, en nedåtgående sol och en uppskruvad stämning. Precis när vi började åka över en bro hörs det ett ”iiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaoooo” från förarsätet och det slutar inte förrns vi är på fast mark igen. Outtalat fortsätter det så över varje bro och vissa var riktigt långa. När varje bro tog slut brast vi ut i skratt och kippade efter andan.  Varje gång jag nuförtiden åker över en bro tänker jag på det och tyst för mig själv låter ”iiiiiiiaaaaoooo” (tyvärr är det inte ofta jag åker bil). Men vad jag ville komma fram till är att det är de små tingen i tillvaron som färgar och förgyller.  Nog för att vi där och då var höga av klättring och äventyret så såg vi varandra.

Kanske är det här en hyllning till vänskapen, till alla de människor som kommit in i mitt liv. Som berört. Till de som stannat kvar. Ni är de finaste!

 

Det blir en paus i musiken, jag stannar upp och en tanke slår mig. Shit jag är ju vuxen. Jag tänker där jag står i lägenheten, inte den som är mammas eller pappas, inte någon väns utan den som var våran och nu står jag ensam i lägenheten där solen skiner in genom disiga fönster. Det blir inte städat eller diskat om jag inte styr upp det. Inte heller blir det någon mat om jag inte ser till att fylla på i kylskåpet. Ingen påminner mig om att betala räkningarna, att köpa mera mjölk eller påpekar att jag sovit för länge (vilket visserligen typ aldrig händer).

Men jag gör allting ändå. Vuxen?

Balkongdörren står öppen, från ugnen luktar det nybakat och på bordet väntar en kopp kaffe. Nästa låt rullar igång, jag slår bort tanken och snurrar runt. Höjer volymen och råkar sparka till någonting på golvet. Andas, glöm inte bort att andas tänker jag, dansar ut till köket och leendet växer sig större. Ingen ber mig sänka volymen, ingen säger till att lugna ner mig och jag låter kreativiteten lekfullt få flöda ut över lägenheten. Vuxen, vad är det?

En kopp te med kartan framför, solen fortfarande gyllene och nyvaken utanför. Stora planer.

Tar cykel ner mot älven, den är stilla och tyst. Fåglarna är fortfarande tysta men sakta vaknar dagen till liv. Utefter älven in mot centrum, frost på gräsmattorna och frusna tussilagos. Ändrade planer. Bara jag, morgonen och älven. Bara för en stund. När jag kommer hem har jag hela dagen framför mig och jag njuter utav en frukost med solsken. 

Uppför, utför och barmarksfläckar. En nyfunnen vän, solsken och någonting att dricka. Kravlöst, vackert och de sjungande ljudet av två snösparvar.Svårare än så behöver det faktiskt inte vara för att bli ”high on life”

Tillbaka på fjället. Det är en underlig känsla, som att det var länge sedan jag var här, men samtidigt som att jag aldrig lämnat denna fantastiska plats. Det finns så mycket värme, omtanke och skratt här. Det finns så många känslor och än en gång har jag så svårt att förstå hur allt detta, detta stora vackra fjällområde, kan få plats i någonting så litet som mitt hjärta.

Någonting inom mig skriker ”åk aldrig härifrån” och jag har god lust att lyssna till det.

 

Jag har alltid tycket att det är lite klurigt att fotografera människor. Landskap, vyer och det lilla i det stora, det har varit mer min grej. Men så fick jag erbjudandet att fota profilbilder till IKSU-frilufts hemsida. Oj, det var det första jag tänkte, klarar jag verkligen av det? kom sen. Så tänkte jag om och tänkte att utmaningar, det är ju bra och man brukar växa utav det. Så sagt och gjort, två tillfällen senare och nu sitter jag här med ett gäng bilder och alla ser så himla fina ut. Glädjen i bilderna skiner igenom och feedbacken har varit så oväntad. I slutet av andra tillfället blev jag ensam för en stund och passade på att ta ett eget profilkort.

 Nu vill jag bara klappa mig själv på axeln och säga där ser du, du kan ju! Nu får ni vänta och se, snart dyker bilderna upp på hemsidan också. Spännande!

Ögonen är trötta, skymningen faller och ute blåser det upp. Himlen är jämngrå och det väntas snöblandat till natten. I rabatten nedanför blommar krokus, snödroppar och det är redan april. Jag försöker fokusera på en sak, men det är på tok för mycket som rör sig bland tankarna. Det känns som att jag kört fast, men försöker ändå att skriva klart uppsats samtidigt som jag inser att jag tagit för givet att deadline är imorgon, men den var för en vecka sedan. Det  mycket just nu. Tar ett djupt andetag, håller kvar och andas ut.

Vad vill jag, vart vill jag?

När tillvaron förändras och när man känner att marken under fötterna inte längre är stabil, då märker man vilka vänner som betyder. Till sommaren flyttar jag hem igen, till en plats som får mitt hjärta att slå och som jag saknat det senaste året. Till sommaren ska jag bo vid foten utav massivet igen och bara tanken får mig att le.

Jag tog sena nattåget norr ut för att besöka fjället. Mötte vackra vyer och dagen därpå kände jag någonting kittla i halsen. Förkylningen jag försökt jaga bort så länge slog till med full kraft. Snorig på ett fjäll. Solgrop och snytpapper. Sen försvann den, nästan lika plötsligt som den kom och jag fick jobba några dagar i frukostserveringen. Uppe tidiga mornar, soluppgångar och stormar. Härliga människor och nya intryck. Sista dagen, på skotertransporten ner från fjället kunde jag bara tänka på två saker; hur mycket jag uppskattar att få befinna mig i väglöst land med utsikter och väder i alla dess former. Hur mycket de närmsta av vänner faktiskt betyder för mig. Så tar jag ett djupt andetag, fyller mina lungor med fjäll och vänder mig tillbaka. Spanar ut över Kebnekaisemassivet och känner en tacksamhet över att få ha varit en liten del av denna plats för några dagar. Så glad över att ha hälsat på och att ha fått skratta tillsammans igen.