På väg mellan p-huset och fjällstationen vänder jag mig om och blickar ut över dalen. Morgonens första strålar smeker landskapet och luften känns hög och klar. Någon timme senare inser jag att jag faktiskt står här, i köket på en annan fjällstation och serverar frukost. Även om saker och ting är nytt så är frukost alltid frukost. Om än att det bara är för några dagar så uppskattar jag det så fruktansvärt mycket. Uppskattar att befinna mig på fjället och fjällstation igen
Jag finner mig själv ståendes på en steg inne i ett varmt och bullrigt rum på universitetet med uppgift att rengöra några akvarium. Samtidigt vet jag att solen skiner utanför och jag nästan exploderar av längtan ut. Men jag lyckas klara uppgiften utan att explodera och när jag cyklar hem genom ett soligt Ålidhem känner jag mig lugn, känner hur stressen försvinner. Hemma somnar jag på min soliga balkong och vaknar någon timme senare.
Någon timme efter midnatt går nattåget norrut från stationen och jag ska med. Jag tar ledigt, tar en paus och försöker hinna ikapp mig själv. Prioriterar mig själv för ett tag, pausar i studier och utbildningar. Det blir bra, det blir bättre.
När vi kliver in i minibussen och när vi lämnar Borgarfjäll bakom oss för pizza i Åsele känner jag tröttheten komma smygande. Jag slumrar till och vaknar när någon kommenterar isfallen vid sidan utav vägen. Plusgraderna börjar sjunka och snön faller. Återigen slumrar jag till och vaknar när föraren sansat men med bestämd röst säger ”håll i er”. När jag slår upp ögonen ser jag att vi är på väg ut i diket, på fel sida av vägen. Min första tanke är ”shit nu är det kört”, följt av ”nu voltar vi” och slutligen ”aj mitt knä”.
Vi kom inte ens till Åsele.
Jag antar att det inte handlade om många sekunder från de att bilen börja kana över på fel sida, ner i diket och tills minibussen stod still, upptryckt mot en kraftig tall. Men allting gick så sakta i mitt huvud och känslan, den där första känslan kändes så ovälkommen. Känslan när vi stod still, när någon frågade om alla var okej och det bara vara jag som klagade över ett lite ömt knä. Oerhört skön känsla.
Sen flöt allting på. En bärgare var plötsligt på väg, någon som någon kände hade vägarna förbi och plockade med sig två personer och alla skidorna. Istället för pizza i Åsele fick vi åka minibuss på bärgare till Lycksele. Där mötte vi upp en man som kört en ny minibuss till oss, han sa till oss att gå in och äta medan han packa om minibussarna. Den minen när han insåg hur mycket packning nio personer har för fyra dagar till fjälls, den minen hade jag velat se. Men allt gick bra och han körde oss hela vägen till Umeå, vilket kändes oerhört tacksamt och tryggt.
Klockan är efter midnatt när vi anländer till stan och jag promenerar ensam hem genom natten. Det är först när jag sjunker ner vid köksbordet, startar telefonen med laddaren i väggen och påbörjar ett sms som jag börjar inse vilken tur vi hade. Jag skriver ett långt sms och förklarar varför jag inte ringt, för jag skulle ju ringa först när jag kom hem. Små små tårar rullar ner från kinderna och jag känner mig så enormt liten. Jag kryper ner under dubbla täcken i den stora sängen och det är svårt att somna. När jag väl somnat vaknar jag vid soluppgången.
Efter frukost ringer telefonen och det är första gången jag berättar om vad som hänt, att det var tur att vi träffade diket och trädet innan lastbilen träffade oss. Sakta börjar jag bearbeta det som hänt, jag sitter på universitetet halva dagen, men jag kan inte fokusera. Jag har sällskap, vi båda var med när det hände och vi stöttar varandra. Det är en annorlunda känsla. Det är en ny känsla.
Senare samma dag så samlas vi alla som var med och vi lyssnar till varandra, vi tar in och bara lyssnar på vad de andra har att säga. Vad var och en tänkte när det hände, hur det känns nu. Alla har reagerat så olika.
När jag cyklar hem den kvällen släpper allt, tårarna börjar rinna och slutar inte. Hemma ringer jag mamma och bryter ihop. Det gör ont och jag vet inte varför, om det bara är den där känslan ”shit nu är det kört” eller en ansamling av ting som tillslut blivit för mycket. Jag pratar med den vän som känner mig så väl och jag känner tryggheten, jag känner hur viktig den är. Känner hur viktig han är. Somnar sent, vaknar tidigt. Men när jag vaknar känns allt lättare. Solen skiner in genom fönstret och får skuggorna att leka på väggarna.
En intensiv och kort period med många tankar, mycket nya känslor och mycket nytt. Den morgonen tar jag ett kliv framåt, jag låter leendet få växa till sig i mitt ansikte och jag låter allt det som har hänt få vara någonting som gjort mig starkare. Som fått mig mer tryggare med mig själv och insett att det faktiskt är okej att visa sig svag.
Jag trodde aldrig att jag skulle reagera på det här sättet. En incidens som efter omständigheterna gått bra. Det kändes så tungt ett tag, men att ta steget ur skuggan ut i solskenet, vilken fantastiskt härlig känsla. Inte trodde jag heller att jag på det här viset skulle skriva ner allting här, men det här var så jag kände. Enkelt, rakt och bara mina tankar.
Ur allting dåligt, kommer det alltid någonting bra.
Klockan är ganska mycket när minibussen parkeras vid slutet av vägen. Det är en kortvarig tystnad från det att motorn stängs av tills det är full aktivitet. Ute faller snön, lägger sig som ett lager på allt och alla. Det tar sin lilla tid att hitta rätt på sina prylar, att packa pulkorna, dra på stighudarna och hitta rätt stavar. Men det löser sig tillslut och vi lämnar parkeringen, i pannlampornas sken ger vi oss ut i djupsnön och in i skogslandskapet. Det är som ett härligt mjukt och fluffigt täcke som dragits över landskapet. Mellan snötyngda granar slår vi upp våra tält. Kryper ner i våra sovsäckar och hör hur snön fortsätter att fall utanför.
Jag vaknar utav tältduken som trycker mot ansiktet, det är sannerligen de trängsta 3-manna tält jag sovit i. Men sovit har jag gjort och utanför faller fortfarande snön. Jag glider ner i mina lånade bivackskor, ålar mig ut i absiden och tar sats för att ta mig upp och ut. Det är sagolik vackert, alla ljud absorberas av snön men tystnaden efter att spritköken stängts av är ändå öronbedövande.
Vi packar ihop och lägger nya spår upp på ur granskogen och ut på kalfjället. Lutningen ökar, vinden tar i och snön kommer mestadels från sidan. Det är ett tungt lass för de som drar pulkorna, vi hjälps åt, puttar, drar och lyckas ändå att bjuda varandra på leenden.
Tillslut planar det ut och vi når fram till stugan vid Klöverfjällets fot. Den är både större och fräschare än vad jag förväntat mig. Vi äter lunch inne i stugan innan vi ger oss ut till en närliggande driva för att gräva bivacker. Vi är tre grupper med tre personer i varje och de tar dryga tre timmar att gräva. När vi är klara skidar vi hungriga till stugan och äter middag. Jag slumrar till sittandes innan jag sakta vaknar till när vi kör lite feedback över dagens strapatser.
Jag känner en lite olustig känsla att sova i bivack, kanske är det efter gastubs-situationen första gången jag sov i bivack. Men tröttheten är så påtagande att jag glider ner i sovsäcken och somnar på en gång. Ett ensamt gravljus fäller sitt varma sken inne i bivacken hela natten och när jag vaknar tränger ljuset in utifrån.
Dagen drar igång, frukosten följs av transiversök och tältövningar på kalfjället. Den helvita lättade plötsligt under eftermiddagen, omgivningarna visade sig och solen titta fram. På väg upp för en av sluttningarna stannar vi till och gräver snöprofiler. Granskar snön och jag lär mig jättemycket. Vinden som blåst har fått de översta nysnö-lagret att packas och när större delen av gruppen väljer att gå vidare uppåt, stannar jag kvar. Jag får sällskap och vi gräver oss en solgrop. Kanske är jag lite mesigt försiktig om mitt lite ledsna knä, men jag känner mig ändå ganska så nöjd med att sitta i en vindsäck, med huvudet uppstickande och ett solsken som värmer.
På håll ser vi att några börjar vända neråt och jobbar för att svänga i snön. Samtidigt glider vi neråt och möts upp i backen. Inne i stugan äter vi en god middag, njuter av värmen från den lilla kaminen och vi pratar om dagen. Sakta men säkert tar vi oss ut och bort till bivackerna. Det är fuktigare och även om vi skrapar bort ishinnan i taket så håller sig fukten kvar hela natten.
När vi vaknar på morgonen, när vi har packat ihop och ska ta oss från bivacken till stugan möts vi utav en vit vägg. Halvvägs säger jag någonting och hör en röst som säger ”Ebba, följ min röst” varpå jag tänker ”driver han med mig, jag ska verkligen inte åt de hållet”. Men jag tänker över det, glider lite längre fram, samlar mig och att jag följer rösten gör att jag kommer rakt på stugan och jag är väldigt nära när jag ser stugans röda konturer första gången den dagen. Vi äter frukost och ligger i fas med tidsplanen, vi ska ju ändå bara ner från fjället idag.
När vi typ är nästan helt klara att ge oss av hör vi någon som skriker och så drar cirkusen igång. Det är en simulerad skada och vi inser sakta att vi kommer att behöva dra ner personen i pulka. Vi packar om, flyttar, spänner och rättar till. Tillslut kommer vi iväg, sikten är fortfarande dålig och vi ska inte ta samma väg ner som upp utan gamla vinterleden. Ledkryssen försvinner, åsikterna går isär, det är gott om lössnö och inte helt enkelt att dra pulkorna. Jag blir frustrerad över att ledarskapet inte sköts som jag vill (eftersom det är en utbildningshelg så har vi fått olika pass) och är väldigt nära på att höja rösten. Men jag håller tillbaka.
Där är den, den där känslan när man befinner sig på okänd mark, när allt bara är vitt, vitt, vitt och åsikterna går isär. När vi står vid ett ledkryss och ser varken nästa eller förra. När några får tunnelseende, när andra ifrågasätter och så jag, som håller huvudet kallt, avvaktar och tänker en andra gång. När beslutet landar på kompassriktning, när beslutet blir fel och när jag själv tänker ”varför lyssna ingen på mig när jag la fram mitt förslag?” Frustrationen och känslan när jag inser att min idé hade sparat oss tid och kraft (Hur skulle jag sagt det för att övertala de som redan bestämt sig?). Känslan när benen skriker nej och när energin tryter. Det är någonting helt annorlunda än mot känslan att nå fram till vägen och minibussen.
Det sista vi gör är att ge feedback till ledarna och jag berättar hur jag kände, hur jag tänkte. Jag ler lite försynt när fler instämmer att det faktiskt hade varit en rätt så god idé.
Så packar vi in i minibussen och ger oss av, tillbaka mot Umeå och alla är förväntansfulla över att få trycka en varsin pizza i Åsele.
När jag somnade i onsdags gjorde jag det med ont i magen men med ett leende på läpparna. Vilken dag, vilken oväntat fin dag.
Frukost med nybakt bröd, smoothie och sällskap. Förmiddag med solsken och kaffe, cyklade till universitetet. Vid 13-tiden hade jag möte om ex-jobb och jag cyklade hem med ett otroligt stort leende på läpparna. Pannkakstårta till middag, vilken toppenidé. Tårta på IKSU-frilutsmötet, åh så gott. När jag öppna ytterdörren hemma möttes jag av ett, jag vet inte vad jag ska förklara det som, men i hallen under ett överkast låg alla STF-kompisarna här i Umeå. Överraskningskalas, vilken grej! Tårta med choklad och lakrits, ballonger och mycket skratt. 
Jag är så oerhört tacksam för att få ha er som vänner, ni är guld värda.
När man var liten spelade det ingen roll om man lekte med någon som var något år yngre eller äldre. På den tiden då man inte hade någon verklighetsuppfattning utan befann sig endast i nuet. Sen växte man upp och ålder spelade större roll, man var alltid ett år yngre än de som gick klassen över, men man var också ständigt ett år äldre än de som gick i årskursen under. Steget mellan nian och första året på gymnasiet var oerhört stort. När studenten kom var man oslagbar. Sen hände någonting, från att ständigt varit uppdelad utifrån ålder till att blandas hejvilt.
När vi umgås spelar ålder inte längre någon roll, det finns så mycket annat viktigare än att jämföra vem som är äldst eller yngst. Nu är det andra ting vi jämför istället. Jag har funnit några av de mest fantastiska vänner och det är bara när födelsedagar kommer som jag märker av att de är äldre, eller yngre. Vi tar varandra för vilka vi är och inte för hur gamla vi är, det är en fantastisk fin egenskap. Likaså att se varandras styrkor och glädjas när det går bra. Men även att finnas där när livet tar vändningar, när saker inte är så fantastiska. Å livet går lite upp och ner, jag känner det.
Det är okej att det är tungt ibland och det är helt okej att livet ibland gör lite ont. Men det finns ingen anledning att gräva ner sig för djup utan det är bara att hantera situationen utifrån vad det är och vart jag vill. Imorgon fyller jag 25, jag känner mig fortfarande som 21 och vilket år det varit.
Jag har önskat mig en pannkakstårta. Hoppas!
Jag lämnade sängens värme och smög ut i köket. Tyst, på bara fötter mot det svala golvet, stillheten och den orörda luften efter nattens paus. Försiktigt slog jag på radion på låg ljudnivå för att inte störa och ut strömma Naturmorgon. Med en kopp te, uppkurad på en stol med blicken ut genom fönstret. Klar himmel, morgonens första skiftningar och genom vardagsfönstret letade sig de första solstrålarna in. Lugnet innan allt vaknar, att stilla få beskåda detta i solsken, det är för mig en oslagbar känsla.
Redan klockan åtta var jag redo att ge mig ut, möta solskenet som varit så saknat. Talgoxarna hade satt igång att tjattra och temperaturen steg sakta grad för grad. Strax efter elva kommer vi iväg, då hade vi lyckats samla ihop vår lilla fårskock och cyklade mot Grössjön. Torr asfalt, motljus och glada människor ute på promenad.
Vid fyra var vi tillbaka hemma och härligt ”efter-att-varit-ute-hela-dagen”-trött. Vilken dag, tänk att solsken kan lyfta tillvaro så mycket.
Jag brukar säga att jag gillar när det är dåligt väder och jag kan fortfarande stå upp för det. För det är en fantastisk känsla att finna skönheten när regnet öser ner, eller när vinden tar i enda från Norge och snön yr upp i ansiktet. När det är lite kärvt och stretigt. Det är fint så länge man känner att man har kontroll, och bäst av allt är att komma in efter ett sådant tillfälle. För aldrig är vädret så dåligt som när man sitter inte och drar sig för att ge sig ut.
Men det här alltså, Umeå nu får du skärpa dig! Det har varit konstant kring nollan, kanske någon plusgrad, ibland någon minusgrad. Det har varit mulet sedan början av februari med undantag från en dag (å den dagen satt jag på ett tåg till Umeå). Snödropparna blommar i rabatten nedanför och i en tall sitter en talgoxe och kvittrar. Den metrologiska våren kom två månader tidigare än vanligt och februari bjöd på sju soltimmar. Längdskidorna jag köpte i höstas har jag inte använt en enda gång i Umeå. Jag börjar nästan tro att solen är någonting som bara finns i sagorna…
Till och med är jag beredd av välkomna våren med öppna armar, bara solen tittar fram och torkar upp asfalten. Bara jag kan få se min skugga följa mina steg igen och få känna den sköna värmen av tindrande strålar mot ett vinterblekt ansikte där fräknarna bara väntar på att få titta fram.
Även om jag tycker om när det är lite risigt väder så finns det ingenting som slår solsken!
En stor kopp riktigt svart kaffe, en lugg som kittlar i ögonen och i bakgrunden rullar OS. Jag har gjort mina rehab-övningar, känner mig genuint glad men med ett litet pirr i magen. Ute är det lite disigt, kring nollgradigt, precis som det varit sedan andra februari och vinden är stilla. På golvet ligger kläder utspridda i en salig blandning med termos, karta, stighudar och i mitten min härligt orangea ryggsäck. Den ska packas och till kvällen tar jag tåget iväg med Christina. Imorgon sluter även Stina upp med oss och det är äntligen dags för lite utsikter, uppförsbackar och försökt till telemarkssväng. Äntligen dags för lite tur!
Förövrigt, frisyren är ny. Hej!
Ebbas Fotografiska 
