Jag har en sån där ”jag saknar att gå upp på ett berg och njuta av utsikterna”-dag, det är lite tufft när vädret ute är grått och allt jag ser är husväggar, slask och vintern vägrar visa sig från sin vackra sida. Pratar med en vän längre upp i norr, i min gamla  stad och vi sitter båda med samma utmaning, att finna ett ämne att skriva om för kandidatexamen. Även fast det känns som en nästan omöjligt uppgift idag känns det så enkelt när jag säger ”jag ska bara skriva det där exjobbet, komma in på utbildningen till hösten och hitta ett boende, sen är jag där”.

Och med där menar jag med utsikter, fjäll och hav. Det kliar i fingrarna, det suger i magen och jag känner mig fylld med nyfikenhet.  Det är som att det inte är någonting som står i vägen för mig och mina drömmar. Men samtidigt känns denna uppgift som en högrest mur jag måste ta mig över, på ett eller annat sätt.

Detta löser jag, men idag känns det lite kärvt.

Som att dra ut en gammal byrålåda och finna glömda ting. Att ivrig och nyfiken få sitta på golvet med huvudet över lådan och med händerna sökande. Minnen som rinner över en. Lite så, fast på en kantig liten manick hitta jag ett par bilder som fick mig att små le. Jag visa dem gärna, de är inga stordåd men ändå goda minnen från studietiden i Kiruna.

Utsikt från Njulla, Abisko 

Kärkevagge

Torneträsks strand

Uppe på Njulla, Abisko

Björkliden

Nu ska jag hitta mig ett examensarbete, ha en härlig måndag!

När jag vaknar är det fortfarande dunkelt utanför, rimfrosten på fönstren och ett mjukt sprakande följt av brasans flammande varm sken. Sakta återvänder jag från nattens sömn och runt omkring mig vaknar sakta likasinnade. För en stund sluter jag ögonen igen och låter ett gammalt minne rinna över mig.

Det var den vintern då mörker tryckte kring oss och vi sov under en gran, när temperaturen låg under -20 grader och stjärnorna tindrade från den klara natthimlen. På en bädd av granris låg vi tre kompisar tätt intill varandra för att hålla värmen kvar, innan vi gav upp och la oss så nära stockelden vi vågade. Vi delade med oss av våra minnen och såg molnen driva in över himlen och hörde vindarna öka. Jag minns att jag slumra till och vaknade av det sorlande ljudet av ord och meningar.

Så återvänder jag till rummet, till nuet, känner lugnet och känner värmen från sovsäcken. Men samtidigt längtar jag iväg till de djupa skogarna, de kala fjällen och de milsvida vyerna. Jag har flyttat till en stad som saknar utsikter och branta backar. För det är en sugande känsla utav att få möta vidderna igen som väcker mig om morgonen, att få njuta av utsikter.

Ume, jag vet inte om du är rätt stad för mig…

Det är sådan fantastisk känsla att möta de första solstrålarna i en snötung skog, se luften glittra i kylan och kisande blicka ut över sjön. Höra hur snön knarrar under fötterna och känna på det vackra med ensamhet. Tystnaden som dånar i öronen och ångan som stiger uppåt vid varje andetag. De vackra tonerna i rosa och orange som för en kort stund klär allt som solen rör vid och som så bleknar när dagens ljus anländer. Det knastrande ljudet från en sprakade eld och frusna fingrar som värmer sig där ovan.

Det är en känsla som inte går att fångas på bild och pappa, jag tror du vet precis vad jag menar.

Jag dricker mjölk, gräver ner de småfrusna tårna i mattan och lutar mig tillbaka. Ute faller regnet, mörkret tränger sig på och väskan är packad. Efter veckor med studier, roliga studier, har det efterlängtade lovet kommit. Jag följde med till stationen, vinkade hejdå och kände ändå en liten ensamhet infinna sig. Tog en sväng på stan, en fika med en otroligt fin vän och en lång promenad hem.

Nu sitter jag här med mina tår i mattan och väntar på att klockan ska bli lagom för att få traska iväg. Få vaggas genom årets längsta natt mot barndomsstaden och vakna upp med vetskapen om att vi går mot ljusare tider.

Denna höst har varit fantastisk på många vis, men framförallt för att jag har funnit ett hem, jag har någon att vakna upp bredvid och det är vänner utav den bästa sorten som letat sig in i mitt liv.

Men nu ska det ändå bli skönt att komma hem till föräldrarna en sväng, sparka grus på gamla stigar och träffa vänner från förr.