Torsdagsmorgon och trots den tidiga morgonen värmde solen redan. Tillsammans med tre vänner satt jag nere vid terminalen ett stenkast från Storulvån och njöt av värmen. På håll hörde vi tydligt hur den kom närmre, helikoptern. Fem minuter senare var den där och rörde om i luften med sin väldiga propeller. Inte många minuter senare satt vi där i baksätet, fastspända och alla något spända.

Upp och samtidigt iväg. Under oss blev Handölan blott till en liten slingrande å och lederna till streck någon valt att dra. Träden såg orealistiska och små ut, bergen så väldiga. Vi var på väg mot Helags, den första av tre fjällstationer för dagen. Cirkulerande över stationsområdet spejade vi efter skräp innan vi landade och delade upp oss. Vi fyllde sopsäck efter sopsäck med skräp av alla olika storlekar och varianter. Stannade på förmiddagsfika innan vi tog oss vidare mot kära Sylarna.

Meandrande åar, klara tjärnar och massivet från en helt annan vinkel. Efter lunch och både mycket svett och skräp tog vi oss till sist mot Blåhammaren. Avsläppta en bra bit från stationen med varsina sopsäckar började vi traska uppåt. Gamla plåttak, kolapapper, isolering och mycket annat ligger nu någon annanstans än på vårt vackra fjäll och skräpar.

Det var en ära att ideellt få ställa upp och plocka, städa och bry sig om naturen vi lever och verkar i. Att vi på en dag fick besöka alla fyra fjällstationer, säga hej till vännerna och därtill få åka helikopter var en jättebonus. Wow alltså, jag finner inte ord nog för att beskriva hur vacker dagen var.

Tack Marcus och Erik för initiativ och driv!

Under gårdagen skingrade sig molnen något och regnet upphörde för ett tag. Eftermiddag och äntligen en anledning god nog att inte stanna i soffan. Med de härligt rosa skorna och lilla ryggsäcken tog jag ut stegen över Sylbron. Sen bara uppåt och mot Arvids hopp, den där lilla kullen till höger om Vaktklumpen. En plats jag länge spanat mot men aldrig kommit fram till. Men så, där stod jag under branten och blickade upp. Så fantastiskt att få möta nya vyer och platser.

Idag har regnet varit tillbaka, kommit och gått men till slut kom uppehållet. I lådan under sängen hitta jag mitt lilla gaskök, i skafferiet gamla nudlar och i kylskåpet krämig brieost. Nog för en liten middagstur.

Ner för backarna, förbi Gamla Sylen och så på leden mot Gåsen. Vid Långtjärnen lämna jag leden och följde sandåsarna. Ovanför cirkulera en fiskmås oroväckande och följde efter mig. Upp på en ås, ner och över ån, upp igen och så där någonstans sket fågeln på ryggsäcken och försvann. Lagom till att regnet började dugga slog jag mig ned för middag. Surrande myggor och nykokt kaffe.

Så, med sikte på baksidan utav Fruntimmersklumpen trippa jag iväg, halvt springande. Dimma drog sakta in, jag plocka fram karta och tog ut kompassriktningen, utifall att.

Störtregn och så var den där, den mjölkvita dimman. Helt plötslig förvandlades omgivningarna, ingenting som jag tidigare känt igen fanns där. Där och då var jag otroligt glad över att jag lärt mig och fortfarande kommer ihåg det där med karta och kompass. När jag kände mig som mest osäker stötte jag på en liten bäck. Satte mig ner på en sten och kolla kartan. 50 meter senare hittar jag stigen och 20 meter till håller jag på att krocka med torvkåtan. Sällan har jag varit så glad att se den.

Härligt genomvåt var det skönt att kliva in genom dörren och känna värmen rinna över en. Det blir sällan som man tänkt sig, men det blir ofta bättre än man förväntat sig.

Efter en dimmig förmiddag lättade den jämngrå ridån sakteligen och gav sikt nog för helikoptern att flyga. Som vanligt fylls jag utav ett härligt och lite stolt pirr i magen. På avstånd hörs den och långt bort i skyn ser man någonting röra sig, bli större och större tills det är över huvudet på oss och rör runt i luften. Så glider den bara in, släpper sin last precis utanför dörrarna till torrförrådet, returen kopplas på och så flyger den i en vid båge kring stationen och tillbaka igen. Ofta står gästerna ute, eller med näsorna tryckta mot fönsterrutorna, nyfikna och med kamerorna nära till hands. Så kommer fjällets tystnad över oss igen och allt är som vanligt, precis som en helt vanlig tisdag.  Matleverans och den dagen i veckan med störst beläggning.

Det är en underlig känsla utav att faktiskt få ha allt detta som vardag, att varje dag få vakna med utsikten över kalfjället och massivet. Att tycka det är sommar när temperaturen går upp mot 15 grader och gladeligen tar ett svalkande dopp i den isande Sylälven. Det känns så självklart att knyta löparskorna och springa en sväng på fjället, springa en sväng till Helags.

Men vänta nu, dit är det ju 2 mil! Ja herregud, ibland måste jag stanna upp och tänka mig för. Det här är min vardag, men faktiskt inte våra gästers.

Jag kan vakna många dagar och känna mig lycklig lottad för att få vara här. Men så kan jag vakna vissa dagar och längta efter en fast punkt, att någonstans få ha en frys att fylla med bär och svamp. Få ha ett brevinkast och en cykel att använd varje dag. Att ha någonstans som jag kan kalla hem. Så är det faktiskt så att jag är på väg, sakta på väg bort från fjället. Jag är både spänd av förväntan och lite rädd för känslan att lämna allt detta jag älskar.

I augusti hade jag tänkte flytta till Umeå, det är min plan såhär långt. Men så länge jag inte har någon lägenhet vågar jag inte bestämt säga ”jag flyttar nu” Så kanske känner du någon som har en lägenhet ledig, någon som känner någon som vet någon, ja herregud – varför ska det vara så svårt att hitta ett boende?