Jag tog mitt pick&pack och skidade ner till björkskogen, till stationen vid vägens slut. Efter en natt med mycket sömn och en fin frukost knöt jag på mig pjäxorna för en dagstur. Någonstans i björkskogen, mellan frusna myrar och små åsar slog jag mig ned. Med min silvriga spade grävde och fixade jag, byggde en liten mur som hindra den lilla vind som fanns att nå mig. Tillbakalutad mot en björk med solen tindrande i ögonen blev jag sittande läge. Ensam.

Det finns den ensamheten när man mer än någonting annat vill vara med någon annan och så finns det den här ensamheten. När man kan njuta av tystnaden, lugnet och känna sig tillfreds med sig.

Ibland är det fint att bara få vara.

Vi satt på taket och skådade norrskenet. Det var fint i snålblåsten.

Senare gick jag ensam ut i natten och hela himlen pulserade av norrskenets flammor. Ringlade sig omkring och runt. Dansade vilt och häftigt och lät ingen komma undan. Över Vaktklumpen sken månen upp och kastade skuggor, men norrskenet var inte sämre. Himlens skådespel speglade sig i snön och pannlampan kändes överflödig för att hitta rätt på kameran.

Föreställningen höll på i timmar och efter två norrskensvintrar i Kiruna kan jag lätt konstatera att detta var det största jag sett. Wow!

Imorse var det trötta steg som vandrade mot jobbet, men ögonen glittrade fortfarande av nattens magiska gröna ljus.

Det är redan på väg att ljusna när klockan ringer, trots att den inte hunnit bli så mycket ännu. Två vänliga ögon tittar på mig, ger mig en lätt puss på kinden och säger ”grattis på födelsedagen”

En halvtimme senare när jag satt mig ner vid frukostbordet, efter en skottrunda kring stationen, hörs sången komma från P-köket. Intågande kommer de, vackra som de är, med en pannkakstårta i händerna. Det är nästan så att jag blir rörd till tårar. Pannkakstårta, den bästa tårtan som finns och denna är större och vackrare än alla jag tidigare sett. Men kanske det bästa av allt är att få dela den med vännerna kring bordet.

Dagen rullar på, lite här och där trillar grattis-hälsningar in, vissa med mer känsla i än andra. Jag känner mig uppskattat och lycklig att ha vänner som ni.

Det är människorna runtomkring som får födelsedagen att få färg och rörelse, utan er hade dagen inte varit så speciell.

Det glädjer mig att jag fått äran att ha vänner som ni.

Tack!

Solen skiner när vi ger oss av. Följer leden några hundra meter innan vi tar av, ut i ospårad terräng. Siktet har vi ställt in på en topp, men vi kommer inte ändå upp. Vinden blir helt stilla och vi gräver oss en solgropp. Jag och två kära gamla vänner från förr. Egentligen har vi ingen tid att passa och vi har inga måsten utan bara ett hav av oändligt med möjligheter.

Tillvaron är kravlös och fjället är vitt. Det är ledighet när det är som vackrast.

Snön som virvlade till när jag tryckte upp ytterdörren, ett par rejäla skottag och några kliv i djupsnön senare stod jag utanför huset. Tvärs över plan, ner med spaden från väggen, bort med snön och sen upp med dörren till stationen. Inne skaka och borsta jag bort så mycket snö som det gick från mig själv och plocka fram frukosten till oss personal.

När jag enligt schemat traskade upp för att laga lunchen i P-huset  började molnen spricka upp och blå himmel blåttades. När vi alla satt samlade kring bordet skymtade strålande solsken bakom det halvt igensnöade fönstret. Äntligen!

På med stighudarna på skidorna, sen ut och upp. Solens sken som glittrar i ögonen och mjuk snö över en hel stor fjällsluttning. Mjuka härliga svängar och puder. Lovely!

Jag kommer in, tar en kaffe på stationen men i entrén står ett par sprillans nya turpjäxor tillhörandes mig och jag bara måste ut och upp igen. Telemarkssvängar på turis och det känns så lätt och ledigt, framförallt högersvängarna.

Leendet håller sig kvar hela kvällen och jag vill ha mer. Mer, mer mer! Mera solsken, mera härlig snö och oändligt med svängar.

Är förhållandena såhär tror jag minst sagt klättringen har fått sig en konkurent. Så kul att jag glömde bort att använda kameran som hamnat långt ner i ryggsäcken…

Till frukost åt vi nybakta scones, stekt bacon och äggröra hemma i soffan. Mysfrukost och ute försvann sikten med stormbyarna.

Under tiden jag jobbade grävdes det. Efter renskav och potatismos klev vi på i snögrottan, uppdukat för onsdagsbio.

Oväntat men fint.

Jag ger mig av, det är eftermiddag och efter sig på himlen lämnar flygplanen ett rutnät av något som nästan kan liknas vid tunna slöjmoln. Det har blivit dags att bege sig hemåt och jag har ingen brådska, jag tar en annan väg hem än den jag kom på. Det är lite bakhalt i uppfärsbackarna mot kalfjället och jag kan tänka mig att det varit bra glid utför under dagen.

Jag viker av från leden mot Blåhammaren strax innan raststugan vid Ulvåtjärn, tar vänster över orörda marker tills jag möter upp leden mot Enkälen. Jag stannar till, drick lite varmt och låter vindsäcken ligga kvar i ryggsäcken för vinden är stilla. Solen skiner sitt allra största leende och ärmarna kavlas upp.

Solen sjunker sakta ner mot horrisonten som härifrån sett ligger i Norge. Det går uppför, jag har inte mött en själ på timmar men så står han där, den glade mannen. Där min uppförsbacke övergår i hans nedförsbacke. Vi ler, det finns inte ord nog att beskriva hur vackert det är. Vi pekar på bergen och slänger namn åt höger  och vänster.

När utförsbacken kommer lämnar jag leden och tar ut svängarna. Jag övar på telemark, men det går både hit och dit. I ett solnedgångsfärgat landskap lämnar jag slingriga spår efter mig, tjoar och ler mitt allra bredaste leende. Underbart!

Ljuset försvinner, omgivningarna övergår i blåa nyanser och månen stiger. Bara en sista backe från att komma hem och jag blickar upp mot stjärnhimlen. Jag låter den sista kilometern ta tid, njuter av stillheten och kliver in genom ytterdörren.

Jag äter nybakt bröd till frukost och när omgivningarna fortfarande är blå står jag på skidorna. Utförsbackar och bra glid. Ensam på fjället i min röda favoritjacka. Ett blå-vitt fjäll som sakta övergår i grå-vitt och inte mer vind än den som farten ger mig. Tystnaden avbrytts när några ripor skräms upp, annars är det bara ljudet av skidorna och stavarna mot snön som hörs. Ledkryssen sätter färg på omgivningen och vidderna känns oändliga. Det finns utrymme för tankar att flyga högt och fritt.

När jag kommer fram är det bara förmiddag och det känns som att dagen precis börjat.