Tanken idag var att jag skulle:

• Jobba frukostpass
• Gå hem i rätt tid
• Gå på tur

Well, det här har jag gjort idag:

• Vaknade före alarmet på telefonen, tittade ut och tänkte ”snö”
• Gick till jobbet
• Startade diskmaskinen, spillde havregryn så det stod härliga till
• Tänkte ”vilken bra dag” när vattnet ur varmvattenkranen skvätte upp i ansiktet
• Kokte ägg i hopp om att de skulle bli perfekta
• Smakade av gröten, ställde fram frukostbuffén en halvtimme för tidigt
• Småpratade med gäster
• Bjöd presonalen på amarican panncakes-frukost
• Åt frukost, äggen blev inte perfekta
• Plockade undan frukosten
• Blev glad när jag fick äran (?) att städa bastun
• Svabbade alla golv
• Hittade en kvarglömd lunchpaketspåse
• Kom på vems det var, gav den till en anann gäst
• Tog emot gästerna som kom med fjällexpressen
• Bar ved och folköl
• Lagade lunch
• Åt smågodis
• Kollade ut och tänkte ”åh, snö!”
• Satt vid datorn på kontoret och drog interna skämt
• Slutad jobba, gick hem och tänkte ”åh, ännu mera snö!”
• Stannade i soffan en timme
• Ensam hemma
• Tittade ut och tänkte ”åh, ännu mera snö, perfekt för svängar”
• Gick ut och uppför, såg stationen försvinna i snön
• Tog av stighudarna och slog omkull i första svängen
• Flatljus
• Övade grundligt telemarkssvängar
• Njöt av ett par riktiga svängar
• Lagade pizza till middag
• Bytte av i receptionen (alla måste äta)
• Gjorde upp en eld i öppna spisen
• Blev nöjd och glad
• Gick hem igen
• Tittade på snön och tänkte ”åh!”
• Tog ett glas vin
• Fastnade i soffan
• Åt smågodis igen
• Tittade på en film med snö och skidåkning
• Tänkte ”vad bra jag har det”

Jag som bara skulle jobba frukostpass, hur blev det med det? Man kan aldrig förvänta sig att dagen ska bli som man trott här hemma på fjället. Mestadels underbart och charmigt.

När jag vaknar är det gryning, när jag går till jobbet smeker morgonljuset massivets topp. Under frukosten fylls hela matsalen av solsken och på vägen hem för lunch värmer solen. Den sista timmen på jobbet känns nästan outhärdig.

När jag kommer hem gräver jag en solgrop och stannar där tills solen försvunnit ner bakom massivet. Snart kan man inte längre räkna fräknarna, så många börjar de bli.

Jag väljer bort orden, bilderna får tala för sig.

Nio dagar har sprungit iväg i en väldig fart. Gamla välkända ansikten, nya bekantskaper och en fjällstation vi slutet utav vägen. Stormiga dagar, solskensdagar, magiska stjärnhimlar och snö. Snö, snö, snö!

Det gnisslar och knarrar under skidorna när vi glider ner för backen, över Storulvån och med solen i ögonen vidare. Det är förmiddag, vindstilla och himlen är alldeles helt blå, klarblå. När vi lämnar Storulvån är det omkring -25 grader och sakta stiger de när vi tar höjd.

Ledkryss efter ledkryss, backe efter backe och rimfrost i håret. Så länge skidorna är i rörelse är det ständigt ljud omkring en, men så fort de stannar är det nära inpå knäpptyst.

Strax innan Spåime skidar vi förbi den sista björken och framför oss är det kalfjäll, högalpint och de välkända och vackra Sylmassivet. När solen sakta försvinner ner bakom massivet är vi på väg upp för den sista backen och det känns mer som slutet av mars än början av februari. Efter en snegling på klockan inser jag att den bara är strax efter tre och mörkret kommer krypande.

När jag vaknar på morgonen och tittar ut genom fönstret är utsikterna välbekanta och underbara.

Det är precis såhär härligt det ska kännas att komma hem.

Solen sjunker ner bakom Storulvåfjället och temperaturen sjunker snabbt. Kinderna färgas röda och kylan biter till ordentligt. Dagen har varit sol, vita vidder och blå himmel. Det finns inga tvivel på att jag är glad att vara tillbaka.

Efter en vecka kring Storulvån är det imorgon dags att skida hem till Sylarna.