Duved är isigt, kallt men fortfarande vackert. Det är också tyst. Efter att i en veckas tid ha fått haft äran att ha besök av så många fina vänner är det nu tyst.
Så idag har jag varit ute och lyssnat på tystnaden. Den var väldigt vacker och kanske är det kontrasterna som får mig att uppskatta det.
Hemma är fyllt med vänner, vi skålar välkomna och småpratar med munnarna fulla av snittar. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tittar mig omkring och tänker på att jag träffat och lärt känna alla dessa fina vänner i Jämtlandsfjällen. För alla har vi under någon period jobbat till fjälls och vissa av oss gör det fortfarande. Några har inte setts på länge eller inte alls, men ändå klingar skratten högt och tids nog förflyttar vi oss in till köket.
Det är trångt kring middagsbordet, men det är väldigt trevligt. Förrätt, huvudrätt och kaffe. Musikquiz och efterrätt.
Sen blir det ett himla stök när vi alla ska ut samtidigt. Det låter som en trumvirvel när alla klampar ner för trappan och skratten ekar när vi tumlar ut i decembernatten. Det korkas upp och skålas precis när klockan slår, precis när 2015 blir till 2016 och tillsammans står vi och ser fyrverkerierna flyga kors och tvärs över himlen.
Och tids nog går vi in och tänker inte ens på att det redan hunnit bli januari.
Vi äter frukost efter att ha varit vid tågstationen och vänt. Eller inte bara vänt och vänt utan på hemvägen fick vi sällskap av Ellen och Ingemar. En mycket trevlig direktleverans med nattåg från landets södra delar. En sen frukost med nybakat och ett parti Yatzy innan vi vallar skidorna och kastar oss ut i det sköna vintervädret.
Vinterleden bortåt och lite uppåt. Fika vid bäcken som fortfarande porlar och sen utförsbacken hemåt. Himla fint de där med kompisar, vinter och skidor.
När jag kramar om, säger hejdå och kliver utanför dörren är luften vit av alla dansande små snöflingor. Marken blir snabbt vit och steg för steg tar jag mig ner till stan och vidare ner till tågstationen. Vemodig men ändå glad. Tåget mot Stockholm är stökigt och fullt, jag lyssnar musik och drömmer mig bort. På anslutande tåg vidare hem har jag fått plats i Lek- och bistrovagnen. Ljudvolymen är hög, barnen många men jag hamnar bredvid en trevlig dam. Vi småpratar lite då och nu, men det är svårt att höra vad vi säger till varandra. Elva timmar efter att tåget rullat ut från Linköping kliver jag av hemma i Duved och snön knastrar under fötterna. Halvvägs hem ser jag en bekant figur uppenbara sig och sista biten har jag sällskap. Min fina vän Stina är på besök och hon har lagat mat. Det är trevligt att i hennes sällskap slå sig ner hemma och prata ikapp tiden. Utanför tindrar stjärnorna, temperaturen ligger under -20 och månskenet får de snötyngda skogen att gnistra. Hemma igen.
När jag vaknar är temperaturen fortfarande lika låg och när vi några timmar senare kliver ut biter det i kinderna. Men vi har skidorna med oss och vi är på väg mot skoterspåret och vidare mot vinterleden. Sakta tar vi höjd och när vi äntligen funnit solskenet sätter vi oss ner och fiskar upp både kaffetermos och lussebullar. Hela tillvaron glittrar i det magiska motljuset och vi har det bra. Vi har det så himla fint.
I all sin enkelhet vänder vi hemåt, nu går det utför och fortare. Hemma värmer vi oss med te och jag förlorar upprepade gånger på Yatzy. Men vad gör väl det när man har trevligt sällskap!?
Linköping är grönt och det är lite skevt att det ska vara såhär varmt. Men det är fint att vara här.
Medan det varit fullt med rörelse på stan, har det varit folktomt till skogs. Stadsnära, men tyst och oerhört vackert. Det är ingen självklarhet att skogen alltid kommer att stå där, men det känns så fint att få traska omkring mellan de högresta och gamla träden.
God Jul!
Det känns som att det är söndag. Om det är det eller ej spelar egentligen inte så stor roll. Termometern visar -10 grader, solen har orkat sig upp och skiner på backen och vinden är helt stilla. Så jag går ut, men den där tröjan som mamma stickat på. Den är så fin och dagar när man inte känner sig helt hundra är det så fint att få ta den på sig. För den är stickad med kärlek.
Jag går ner mot älven, men först genom skogen som är så tyst och sen ner till det stilla vattnet. Det är bara forsen vid järnvägsbron som brusar och några sångsvanar som håller låda. På de snöiga klipphällarna som sluttar ner mot vattnet blir jag stående. Ett litet tag bara är jag, utan tankar och ord. Tyst.
Sen går jag hem, fylld med ny energi.
Vi går ut, klockan är efter tolv och dagsljuset är svagt, men det finns där. Stegen tar oss ner till älven och vi följer den uppströms. Genom skogen och ut till gläntan. Det är vackert, forsen låter svag och vinden brusar i träden.
Vi vänder hemåt. Doften av eld och utomhus har etsat sig fast och vi rör oss lät fram över den nysnö som ligger som ett tunt täcke över de isiga vägarna. Det är mörkt när vi kliver in och jag börjar redan längta efter nästa tur ut…
Jag har varit ute och rest en sväng. En vecka i norra Italien, en vecka i Kroatien och bilder kommer. Men nu är hemma hos mam&pap för att imorgon åka vidare hem till Jämtlands för att därpå flytta till lägenheten i det röda huset ett stenkast närmare fjället. Det är en bra känsla i magen.
För lite mer än 100 dagar sedan lämnade vi Storulvån och genom ett snöprytt landskap traskade vi hem mot Sylarna och nu har det blivit höst. Då var några av oss nya, några vana fjällvärdar men nya på Sylarna och så några gamlingar. Nu, efter en sommarsäsong som hade årets alla årstider är vi numera alla en del av fjällen här uppe och vi har alla tillsammans fått en fjällstation att gå runt.
Jag har vemod upp över öronen, det är sen kväll och imorgon ska vi gå härifrån. Från det öppna fönstret kan jag höra Sylälven brusa och kvällsluften är kylig. Över massivet ligger snön pudrad likt florsocker och markerna sprakar av magiska höstfärger.
Ord räcker inte till för att förklara den där känslan, men det är lite som att vända ett blad och börja på ett nytt kapitel. Sommaren har varit fin på så många många vis och jag har lärt mig så mycket om mig själv, av andra och om andra. Jag älskar livet på fjället!!
Tack fantastiska ni för denna sommar!
Säsongens sista kväll övergår sakta till natt. Imorgon stänger vi stationen och städar det sista innan vi ska gå härifrån. Det är ju inte för inte det känns som att jag går lite sönder, för det har varit en bra säsong på så många vis och vännerna här alltså, de får mig att le.
Ebbas Fotografiska 
