På en sandig och livlig strand började mitt 2012 med rislampor och tunga reggaetoner som steg upp mot stjärnhimlen. Drygt en vecka senare valde mitt resesällskap att åka vidare och jag blev ensam. Men inte helt ensam, för min fjällkompis Christina fanns fortfarande kvar på samma strand, tillsammans med sitt gäng från Nya Zeeland. Många dagar tillbringa jag med dem, åt på Mama’s och klättrade. Christina och jag satt ofta nere på stranden om kvällarna och längtade oss iväg till snö och fjällvidder.

Jag lämnade Ton Sai, fick en upplevelserik resa till Bangkok och landade i Sverige. Några dagar senare satt jag och drack kaffe på Storulvåns fjällstation med snöklädda landskap och alla fjällkompisarna samlade. Efter en sommar på Storulvån skulle jag nu få flytta ut i väglöst land. En vecka senare skottade vi fram ingången till personalhuset på Sylarna, öppnade upp stationen och välkomnade de första gästerna. Det dröjde mer än en vecka in på säsongen innan vi först fick skåda horrisonten och vindarna blåste friskt. Dagen det blåste orkan i byarna är en dag jag sent kommer glömma.

Vi planterade chili, paprika och basilika i mjölkpaket. Kunde åka skidor direkt från ytterdörren och gjorde det ofta. Såg molnen rinna över Templet, beskådade norrskenets skådespel och njöt av solskenet sittandes på taket. Firade födelsedag med middag och pannkakstårta hemma i fjällets skönaste soffa. Sen kom plusgraderna och regnet. Bandvagnen fick ta en omväg och vattendrag började öppna sig. Så försvann mobilteckningen och internet.

Minusgraderna kom tillbaka och lagom till långfredagen fick vi åter kontakt med omvälrden. Påsken firades med buffé och lunch ute i solskenet. Vi firade en sen jul med lussebullar, julbord och drack påskmust förklädd till julmust. Ljuset stannade kvar längre och det kändes som att snön vi fortfarande skottade aldrig tog slut. Det fanns fortfarande dagar då vi inte kunde ta oss ut genom dörren på morgonen och fick ta vägen ut genom ett fönster. Partiet kom på besök och spelade live i matsalen. Det var Fjällfest på Storulvån med många intressanta föreläsningar och möten. Jag fick besök utav en alldels speciell vän och det var mer snö än någonsin på hela säsongen. Det breddes mackor och gjordes många turer med en sol som värmde. Sjöng in våren i snöyra och såg majbrasan spraka.

De sista gästerna vinkades av och vi slutstädade stationen. Det kändes tungt att skida ner när hela fjället blivit vår lekplats och aldrig varit så vit som då under hela säsongen. Jag stannade en vecka i ett vårigt Östersund med klättring och långa promenader. Känslan utav att vilja kliva av tåget jag tagit var påtagande, men det tog mig till Kiruna. Några dagar i min gamla studentstad och jag vände söder ut, hem till barndomsstaden Linköping. Staden grönskade och erbjöd klättring och många möten med vänner. I slutet utav månaden åkte jag ner till Göteborg och hälsade på min fjällbästis för att klättra och äta ost. Hälsade på saknade vänner och träffade andra.

Jag hann inte mer än att återvända till Linköping innan jag packade ryggsäcken på nytt och tog bussen till Skavsta. Tillsammans med fyra andra vännner tog vi oss till den lilla byn Orpierre i södra Frankrike. Där klättrade vi om dagarna, åt baguettluncher och drack gott vin. Svettades i solsken och sov gott i tält om natten. Ryggsäcken packades återigen om och några dagar efter hemkomsten tog jag nattåget norrut och klev av i Enafors. Åkte bussen mot Storulvån för att återigen göra en säsong. Det fanns snö kvar för att göra toppturer och promenaden upp till Sylarna gick över både barmark som snöfält. Glädjen att vara tillbaka var stor och det gick fortfarande att ta några svängar med turskidorna. Det var ljust länge och solnedgångarna över Blåhammarkläppen var magiska. Vi firade midsommar och såg snön tappa greppet om Sylälven. En gammal vän från gymnasietiden omkom i en bilolycka och mitt tält blåste sönder i en storm. Jag sprang min första tur ner till Storulvån och känslan var helt fantastisk.