9 november

Vi åkte ut till Crazy Horse igen igår. Jag klättrade en led,såg en skorpion och sov i skuggan resten utav dagen. Tillbaka i stan sov jag vidare, frysande under ett täcke. Den något bisarra känslan att frysa i 25-30 -gradig värme är något jag gärna undviker i fortsättningen. Febern försvann med natten och vi åt middag på en Irländsk pub ikväll. Linus tvättar sina kläder i papperskorgen, fläkten står på fullfart och ryggsäckarna är återigen packade. Imorgon åker vi åter mot Bangkok för att möta upp en väldigt saknad vän.

Det blir bra det.

7 november – Climbing and the highest mountain in Thailand.

Sitter på rummet, utanför är det mörkt och kväll. Svettas, det gör vi mest hela tiden, speciellt idag då någon fick den briljanta idén att vi skulle hänga vid poolen. Mitt på dagen. Vi bor billigt, 150 Baht per person och natt. Gratis internet, pool och medan vi är ute på äventyr om dagarna ligger solen på och förvandlar rummet till en liten bastu. Typ. Inte så tokigt va?

I förrgår klev vi upp tidigt, åt frukost och anlände i precis lagom tid till klätterklubben och transporten till Crazy Horse Buttress. 40 minuter senare klev vi av, där mitt ute i ingenstans och bergväggarna tornade upp sig.

Det kändes kul att vara tillbaka och kul att känna igen sig lite mer i området. Vi klättrade en lätt led innan vi kilade vidare och avancerade. Inga jätteprestationer denna dag, men nog hade vi kul där vid The Tamarind Village, en av alla väggar.

Hela området är så välorganiserat med skyltar och plattformar, där fanns till och med en bild på kungen.

Efter en dag i skuggan och det närmsta man kommer friluftsliv här, kände vi oss nöjda och återvände till staden.

Igår klev vi också upp tidigt, åt frukost och blev upphämtade i en vit minibuss. Innan vi lämna staden åkte vi runt och hämtade upp de andra deltagande på denna tur, som vi själva börjat kalla pensionärsturen. När vi bestämt oss för denna tur, till Thailands högsta berg, frågade Christina killen om det var en bra tur. Han svarade med att den turen på sidan bredvid var mycket bättre, för då fick man gå på trekking i två dagar istället och det är väl häftigt. Men vad varmt tänkte vi och höll fas vid vårt beslut. Okej, sa han lite besviket.

Efter att ha åkt minibuss i mer än en timme stanna vi. Ute sken solen och vår härliga guide berätta om denna fattiga White Karen Hilltribe, pekade på husen och berätta hur de bodde. Pekade på risfältet och sa ”Ricefield, look you can take a foto. Yes, take a foto on the ricefield” Eftersom ingen gick dit, så gick hon dit först. Vi följde efter och tänkte, ja varför inte ta ett kort här?

In i minibussen tillsammans med de andra, två eventuella pensionärer, 3 britter och 4 thailändare. En salig men trevlig blandning. Nästa stopp blev ett vattenfall, vitt forsande och omringat av grön vegetation. Kalasvackert! You take a foto, sa guiden igen. I can take foto on you, sa hon och med ett leende tog hon kort på allihopa,till och med på oss.

Och så blev det äntligen dags att bege sig mot toppen. Ja, eller vi hoppade återigen in i minibussen och åkte uppåt. Uppåt, uppåt och uppåt tills det inte gick att åka än mer uppåt. Vår entusiastiska guide prata om toppen samtidigt som dimman drev in. Vi var förväntansfull för i  broschyren hade vi läst Then drive up to the top of the mountain is exhilarating. Sweaters or warm jacket should be taken along as it can be extremly cold on the top. After a final steep climb, the summit is surprisingly flat though misty, cold and windy. Vi följde trapporna genom den mossiga vegetationen upp till en skylt, såklart kunde guiden insistera på att ta ännu ett kort på oss. Den första blev lite suddig tyckte hon, så hon fick en andra chans.

Några trappsteg senare stod vi och kollade fundersamt på någon fyrkantig grej och guiden berätta vänligt och stolt att detta faktiskt är toppen. Så där stod vi på toppen utav Thailand, 2565 möh, och njöt utav de lite svalar klimatet. 14 grader och molnigt.

Vi åkte vidare i minibussen, vidare till the pagodas built in honor of their Majesties the King and Queen. Där kunde man åka rulltrapp, läsa om Buddha och kolla på fantastiska utsikter. Det var ett fint stopp.

Vidare igen, det blev dags för sen lunch och det fanns mycket gott att välja bland. Men bäst av allt var att få strosa omkring intill vattenfallet.

Sist besökte vi en marknad och kollade på frukter och handgjorda grejer. Det börja regna lätt och vi åkte hem, somnade nöjda efter dagens strapatser.

4 november.

Svetten rinner utefter ryggen och ryggsäcken trycker mot axlarna. Med Skytrain från flygplatsen in till Bangkok, byte till Metro och kliva av vid tågstationen. 50 minuter senare lämnar tåget stationen, alla fönster är nere och fläktarna i taket på full fart. Det är sen kväll, natten strömmar in genom fönsterna på det slitna tåget. Taket är gräddvitt, eller var en gång, väggar, golv och säten är mintgröna. Sittplatserna är lite väl hårda efter timmar av stillasittande på flyg och andra platser. Men jag är glad att få vara här, på äventyr med dessa två godingar.

Timmarna tickar sakta på, så kackerlackor passar på att krypa omkring varje gång tåget stannar till. Det finns tid nog att sluta akta sig för dom och inse att de inte går på en, att de inte är farliga om än bara lite obehagliga.Det finna gott om tid att titta på mycket.

Sakta kommer morgonljuset, dimman lättar och den tropiska värmen gör sig återigen påmind.

Till min och Christinas lycka kommer det en dam som säljer färsk frukt och vi köper ananas båda två. Vi fortsätter fram bland djungelbeklädda berg och bruna floder. 15 timmar tåg har hunnit bli 17 timmar innan vi kliver av, framme i ett varmt Chiang Mai. Vi hinner inte långt innan någon kommer fram och säger kom och bo på vårt hotell. Varför inte tänker vi och hänger på. För det finns en hake med alla platser och det är ju den att man ska boka en tur via dem för att få bo flera nätter. Vi tar det billiga rummet, det är fräscht och kallduschen är fantastisk efter allt resande.

Promenerar in till the old town, äter någon slags kombinerad frukost-lunch-middag, för det känns som en evighet sen vi åt ett ordentligt mål mat. En Pad Thai och en mangoshake senare är vi på väg mot Saturdaynight market. Det finns mycket av det mest, det är fruktansvärt mycket folk och dofterna blandar sig i näsan. När vi känner oss för trötta för att gå och för trötta i rumporna för att sitta tar vi oss tillbaka och somnar gott i varsina sängar.

Klockan tio i tio på morgonen knackar någon på vår dörr. Ska ni stanna en natt till? frågar han, och det bestämmer vi oss snabbt för att vi gör.

Nu gör vi ett försök att anpassa oss till den lokala tiden och går för att äta en sen frukost.

31 oktober.

De färgsprakande träden har som över en dag tappat sina blad, ligger tillrätta på marken under trädens en gång så ståtliga kronor. Staden tappar färg och det har börjat blåsa motvind. Regnet känns allt kallare, det värmer med vantar och människorna liksom försvinner in i sig själva.

Jag har försökt att njuta av allt som är, trots att jag räknat dagarna. Det är härligt att springa i regnet, fantastiskt att ha vantar när man cyklar och jag gillar verkligen att cykla. När kylan trycker sig på längtar jag än mer till vintern och det har blivit många timmar på café tillsammans med goda vänner. Det har varit skönt med en liten paus.
Men nu har blivit dags att ge sig av, möta nya vidder. Det sista ska packas, jag kommer att grubbla över om jag fått med allting, kommer kolla efter passet gång på gång. Återigen kommer jag kolla om passet, flygbiljetten och plånboken är med. Några plusgrader kommer bytas till tropisk värme över ett dygn.

Sommaren var fantastisk, jag och en väldigt god vän gjorde en vandring i slutet av säsongen, läs gärna här och ta del utav ett vackert minne.

Resfeber? Skoja inte!

27 oktober – Lördagstur.

I den klara höstsolen tog vi oss ut till Ågelsjön, utan klätterutrustning och med lättare packning.

Sjön, klipporna, färgerna och lunch på en klippa, högt över vattnet.

Solskenet fick oss att sitta kvar och lunch överigck sakta till fika.

Vi gick längre bort, bort från de etablerade klätterklipporna och in i skogen. Längre in än jag tidigare varit.

Solen sjönk sakta ner bakom den skogbeklädda horrisonten på andra sidan sjön. Uppå höjderna förmådde solen sig att stanna kvar länge och leta sig in bland blad och grenverk.

Färgade omgivningarna i sina mjuka toner.

Vi såg solen försvinna helt innan vi traska tillbaka mot bilen och såg månen stiga över slätten. Temperaturen sjönk och bet sig fast i hösten, som sakta börjar tappa greppet.

Vänskap som sitter i, det gillar jag.

25 oktober.

Vi möts upp på Stora torget, mitt i stan. Av alla de cafér i stan, föreslår hon ett jag aldrig varit på. Vi blir sittande där och tiden försvinner bort. Pratar om allt och pratar om Kiruna, för det var ändå där vi träffade varandra första gången. Helt plötsligt säger hon Har du sett att det snöar ute? Jag ser de små vita flingor som dansar utanför och vi återvänder till fjäll och äventyr.

Det känns lyxigt att sitta på café och kaffet smakar fantastiskt. Där bland alla samtalsämnen som svänger hit och dit inser jag att det är fint såhär. Såhär med att få känna att sitta på café inte är så vardagligt. Att få träffa gamla vänner utan att det känns konstigt och även att det är mellansäsong, veta att man får komma tillbaka till livet och jobbet på fjället som jag verkligen tycker om och uppskattar. Kontrasterna mellan säsong och tiden däremellan är ju helt fantastisk!

Och jag tycker det är så dumt att många kolla frågande på en när man faktiskt säger att man tycker om sitt jobb, för det gör jag ju. För det är som att man ska tycka det är tråkigt att gå till jobbet, jobbigt att handla och jobbigt i allmänhet. Dumma svenskhet.

17 oktober.

Vi är på väg ner mot stationen, det är tidigt, redan innan stan har börjat vakna till liv. Vägbanorna är fuktiga, gatlamporna lyser och vinden fläktar i ansiktet när vi far fram på cyklarna. Det är fint att få vara två, men tåget rullar in och ställer sig för att vänta in sina passagerare. Det är jobbigt att säga hej då, men det är ändå en liten lättnad att säga vi syns Bangkok!
När jag låser upp cykeln ser jag tåget rulla ut från station och jag cyklar hem genom en sakta uppvaknande stad. Ensam.

Är tillbaka i Linköping efter ännu en helt magisk säsong i fjällen. Men nu är det asfalterade vägar, trafik och aldrig blir det tyst. Ständigt hörs ljud, så många att det blir svårt att urskilja vartifrån de kommer ifrån. Kontrasterna känns enorma. De uppförsbackar som jag en gång i tiden klagat på i stan, har flackats ut och är så långt ifrån den steniga 3 km-uppförsbacken från Enan upp till Sylstationen.  Stenar har rensats bort, vägarna är stela, platta och raka. Här är det ingen som hejar på någon annan, så länge man inte känner varandra.

Just idag känns det oerhört tomt utan fjället och det som hör därtill. Men detta är första dagen jag är ensam, sen vi for därifrån för två veckor sedan. Aldrig, aldrig hade jag väl anat att jag skulle känna såhär mycket.

Nu återstår bara två veckor sen är det min tur att flyga långt, långt bort till ett tropiskt land…

9 oktober.

Tillbaka till landsvägar och stadsljus, raka linjer och odlade rabatter i höstskrud. Jag har svårt med fenomenet helg som inte funnits i min värld på hela sommaren och jag saknar mina fantastiska fjällvänner som levt så nära inpå under en så lång tid. Nu är vi utspridda igen, tillbaka i civilisationen.

Imorgon går hemresan vidare och snart, snart är det åter dags att promenera Linköpings gator och fika under ekarna. Så det är väl dags snart att säga farväl till Jämtland för denna gång…

…men det är inte utan att veta att jag återvänder snart igen.

3 oktober.

Vindskivorna är uppe för fönstrena och dörrarna låsta. Vi har tagit oss ner från fjället och avrundar säsongen nere på Storulvån tillsammans med alla de andra fjäll- och stugvärdarna i området. Det är fint att ha alla samlade på en plats men det känns vemodigt att säsongen tagit slut.

Det känns som en evighet sen vi skottade fram sommarentrén, som vi kunde skåda solen sjunka bakom Blåhammarkläppen i fantastiska färger och de första blommorna titta fram. Det känns länge sedan nätterna var långa och ljusa, länge sen vi sprang sönder våra löparskor och som hjortronen glimmade på myrarna. Ändå känns det som att sommaren sprungit ifrån oss väldigt väldigt fort.

Jag är så fruktansvärt glad att få vara en del av allt det här, av att få vara tillsammans med alla dessa fantastiska människor och det är underbart att få bo på fjället, känna de friska vindarna.

Det finns inget tvivel att jag kommer att sakna Sylfamiljen men det är en fin känsla att veta att man får återvända om några månader igen. Återvända när allt återigen är vitt.

Mot nya äventyr!

Nu sitter vi här på Sylarna och längtar oss iväg till stranden, de höga bergen och djungelstigarna. Då, satt vi vid havet i värmen om  kvällarna och längtade oss iväg till kära Sylarna.

Biljetterna är bokade och det ser ut som att vi återvänder dit igen, till vårt lilla paradis.