På söndag stänger vi för säsongen, oj vad vi städar och fejar. Vad som händer sen, efter säsong vet jag som inte än, men det är ändå 4 månader. Men tänker, det löser sig.

För fjället är sagolikt vackert i sin höstskrud och det är en av sakerna som just nu gör mig så väldigt glad. En av sakerna.

Maten kryddas med färsk basilika som plockats från krukan i fönstret. Där bredvid växer bokstavligen chili och paprika fram. Till middag bjuds det på nybakat bröd och alltid en sallad. Till kvällsfika äter vi ikväll hemgjord gräddglass och mörkret trycker utanför. Mörkret som döljer de tunga regndropparna och temperaturen som sjunker. Mörkret som skymmer bergen runtomkring och som för en stund får mig att glömma utanför. För här inne gror värmen och skratten rullar.

Om två veckor är säsongen över, ryggsäckarna packade och rummet här står tomt. Det börjar bli dags för fjället att få vila, andas ut och sakta läka de sår som alla dessa kängor skavt. Få ruva tryggt på alla dessa minnen vi delat med det.

Fjället tindrar i höstens alla färger och snön den faller från och till. Runt husknuten traskar renarna omkring och över massivet drar molnen ständigt in. Under dagen har vi varit utan el och tystnaden har sjungit i öronen, stearinljust och halvtaskiga ficklampor har fixat biffen, där det behövts.

Helikoptern kom med veckans leverans och fyllde på lagret. Det kommer kännas tomt och jag kommer att sakna det. Sakna det där vardagliga med att bo och jobba på fjället. Men mellansäsongen är faktiskt inte här ännu och än har vi dagar kvar tillsammans. Det känns fint.

Så kom de, två lediga dagar och om morgonen låg snötäcket över landskapet. Vi traska iväg, söder ut och kängorna på.

Slottet och vaktklumpen, stilla invirade i allt det vita.

Utsikterna.

Så där, någonstans på mitten drack vi nykokat kaffe och åt lunchmackor. I lä från vind och väta.

Med Helags i sikte, på gränsen mot Härjedalen.

Där, på vänliga Helags bastade vi varmt, åt gott och njöt av att få vara i härligt sällskap.

På tur, åter mot massivet.

Öppna vidder och smygande höstfärger.

Hemma lagom till det att mörkret  trängde sig på. Nerkrypit i soffan med middag, film och delar utav Syl-familjen till sällskap. Natten som kom och tog mig åter mot fjällvärdspass och innan jag riktigt hunnit med återstår bara ett pass innan nästa ledighet tittar förbi.

Jag är fylld till bredden av klätterlängtan, det kliar i fingrarna och jag längtar mig iväg till bergen. Konstigt kan det tyckas, när jag bor mitt bland dem. Men säsong är på väg mot mellansäsong och jag har inte den blekaste om vad jag ska ta mig för. Det finns mycket jag vill, men jag vet inte hur mycket som kommer att klaffa. Allt det där med att kombinera ambitioner, tid, pengar, känslor och idéer.

Det är ett virrvarr av massvis med ting&tankar. Nog vet jag att det löser sig, tillslut. Men det är skönt att ha en aning och får jag inte klättra snart så exploderar jag. Typ.

Men det är dags att kliva ner på jorden igen, tre veckor återstår av sommaren. Höstfärgerna är här och luften är hög och klar, i alla fall idag.

Att få vakna upp, kliva ut genom dörren och på den korta vägen till jobbet gnugga morgontrötta ögon och mötas utav en snövit värld.

Att se flingor återigen sakta börja falla från skyarna ner mot smörblommorna som står och svajar i det som återstår från den storm som drog fram igår.

Att står där, blicka ut över fjället och fundera över vilken årstid var det nu igen.Det är en schyst känsla liksom. Lite sommar, lite höst och en ganska stor känsla utav vinter.

Tillslut kommer jag iväg, det är förmiddag och solsken. Trött och långt ifrån sugen på att springa beger jag mig utför, förbi Gamla Sylen ner till Enan. Äter frukt och funderar, bara ta den gamla vanliga, nästan lite tråkiga, vägen ner eller ta den lite längre som jag aldrig traskat förut. Tillslut bestämmer jag mig, för solen skiner från den klarblå himlen.

Jag svänger vänster istället för höger precis efter bron, när jag tittar upp är jag två meter från en ren som verkar minst lika förvånad som jag över att se varandra. Vi står och tittar på varandra tills en av oss traskar bort från leden och den andra tar backen uppför. Det är jag som möter en lerig stig som sakta torkar till och halvvägs upp är jag på väg att passera förbi ett par vandrare. Jag tappar farten och vi gör sällskap ett tag och pratar vitt och brett om fjällivet. Nästan precis där uppförsbacke övergår till utförsbacke får jag upp farten men tappar den igen när jag möter några andra vandrare, även de hör efter lite om livet här som säsongare. Så tillslut är jag på språng, hejar när jag passerar förbi andra vandrare och de är många, grupper och par. Jag möter en ensam kvinna som också hon frågar lite om hur lång säsongen är, vad vi gör när vi är lediga och tillslut, tillslut lugnar det ner sig. Vid Enkälens raststuga viker jag av och fortsätter inte mot Blåhammaren utan jag är ensam på leden mot Ulvåtjärn. Den är sliten och lerig och det är fantastiskt att springa med lera som skvätter. Hoppar fram på trasiga spänger och känner den där känslan, den där fantastiska känslan. Känslan utav att få skåda nya vyer och möta nya marker.

Där någonstans inser jag precis vad det är jag har saknat och det är just den där känslan som jag inte vetat om att jag jagat, saknat och letat efter.

Vid Ulvåtjärn sätter jag mig en stund nere vid stenstranden, sköljer ur strumpor och skor, äter min matsäck innan jag tar den sista lilla biten. Där leden från Sylarna möter leden från Blåhammaren ner mot Storulvån kommer jag ikapp ännu ett sällskap, vi konstaterar hur vackert vädret är och vilken tur vi har. Hur vinden tog i under gårdagen och minsann hur fint det är. Ja vi pratar om mycket, men inte mycket om sådant som folk innan undrat över. Tar en liten omväg på en av de hjortronbeprydda myrarna och jag får sällskap den allra sista biten av någon som jag tycker om. Vi äter glass i solskenet, sitter på taket och spelar spel tillsammans med andra fina vänner och knott, det är de verkligen gott om.

Middag får jag tillfälle att äta tillsammans med ett härligt litet gäng ute i fjällbjörkskogen en bra bit från stationen. Precis där den lilla forsen övergick till vattenfall satt vi och njöt utav att få vara. Minsann.

Det blir en kopp kaffe innan vi går och blåbärsplockning på vägen tillbaka.

Somnar tidigt, vaknar i lagom tid till att njuta utav ännu en dag.
Njuta utav ännu en såndär dag på fjället.
Ledig dag.

I  måndags snöade det, igår blåste det 31 m/s i byarna och vi slog säsongsrekord med antal gäster. Idag skiner solen och jag är tacksam över att få vara ledig. Så väldigt ledig att jag bara ska ut och njuta.

Hej!

Tusentals stjärnor tindrade över mitt huvud när jag igår kväll gick ut för att ta en nypa nattluft. Imorse när jag vaknade såg det ut såhär:

Och som jag stökade och städade på som bäst låg det någonting framför mina fötter, alldeles stilla. En död lämmel eller mus tänkte jag, men vid en närmar titt visade det sig vara en fågel, en Kungsfågel. Förbluffad över att finna en barrskogslevande fågel här och inomhus tog jag med honom ut, så att han åter fick komma ut i det stora vilda.

Skymningen lägger sig, det är alldeles tyst och lungt här hemma. Det är lite märkligt, men jag längtar ut. Ut på längre turer, längre än en liten vanlig ledighet.

Ja, man vet inte riktigt vad man ska förvänta sig av vädret, det går som lite upp och ner. Men en sak kan man konstatera och det är att hösten äntligen har landat!

Nu får det vara slutplockat med bär för den här säsongen tänkte jag senast igår, men vad gjorde jag inte på vägen upp och hem till Sylarna? Jo, jag plockade saker. Inte bara bär utan även kantareller. Det blev en långsam tur upp med låg temperatur, mössa och vantar. Välkommen kära höst tänkte jag gång på gång där jag gick i mina egna tankar. Med mina trasiga skor, med en icke fungerande mp3 i bröstfickan, med en kamera som mist sitt linslock och med en mobil som behöver lite ström. Den kalla nordanvinden blåste på i ryggen och jag titta avundsjukt på tältarna nere vid älven och tänkte att det där kunde varit jag, om inte mitt tält blåst sönder tidigare denna säsong.

Jag traska på med min lilla hjortronhink i ena handen och i spåjme hade jag tagit på mig så pass mycket kläder att om jag bara öppna ostbågspåsen och tog några krokar fick den plats i ryggsäcken. Jag kastade in några i min redan ostfyllda dubbelmacka och tog en stunds paus innan jag tralla på igen.

Hemma åt jag mina kantareller smörstekta med renskav samt en stor tallrik med fil och hjortron därefter. Tänk att mat kan smaka så gott och tänkt att få ha möjligheten att få äta sådant som man plockat själv och så. Ja tänk vad mycket man hinner tänka på emellanåt.