20 augusti.

Mörkret har lagt sig över fjället, det blåser på och det faller från skyarna. Riktigt sådär höstrusk-mysigt att sitta inomhus just nu, dricka varm choklad och mysa ner sig i soffan tillsammans med de andra, titta på film, äta smuliga hemmabakade wienerbröd med hjortron och bara ha det sådär som man kan ha det här. För här kan man ha det riktigt bra.

Ja, här kan man verkligen bo.

17 augusti.

Gick ner från fjället igår om sena eftermiddagen, långsamt och utan musik. Fjällets alla ljud, fikapauser och porlande bäckar med härligt friskt vatten. Ett dopp, ingen stress och solsken i mitt hjärta. Livemusik på Loftet, en jämtlandsöl och vänner.

Långsam frukost och så finner jag migsjälv sittandes på en solig myr med kladdiga fingrar och smaken utav solvarma hjortron på tungan. Flygfäna är många och jag ger upp, hinken är full och ändå är myren fortfarande klädd i hjortronfärger. De är överallt, de är många och jag är glad. Ledig dag, öppna vidder och jag behöver inte göra någonting alls, om jag inte vill.

En bok och stillheten.
Ingen stress och inga måsten.

14 aug

I söndags möttes jag utav ett soligt fjäll, en långsam löptur hem och glada vänner. När vi så stängt receptionen för dagen var grillen redan tänd och det var uppdukat till fest utomhus. Tillsammans allihopa.

 

 

Och när mörklet la sig satt vi reda i vår vedeldade bastu nere vid älven.

 

Idag är det fler moln på himlen än de senaste dagarna. För två veckor sen var vi åtta, så blev vi nio och idag är vi bara sju kvar. En del av kollektivet, vår vackra lilla familj, har tagit sig ner från fjället, på väg ut på nya äventyr i storstaden. Det känns tungt i hjärtat, för det är två verkliga guldklimpar som gett sig av.

Jag knyter löpardojorna, ger mig ut på fjället och andas vida vidder.
Men vi syns ju igen…

6-11 aug – Med en returbiljett till Kiruna

Jag är tillbaka i Kiruna, staden där allting på något vis började. Mitt första egna boende, mina första år på universitetet, mitt första jobb och mina första norrskensnätter. Det finns mycket som hände första gången här – guidade turer, turskidor, exkursioner, myrmarker, förälskelsen till fjället och ensamturer. Så inte konstigt att det känns lite märkligt att vara tillbaka. Stan är sig tillsynes lik, några gamla vänner har hittat varandra, flyttat tillbaka till vart de kom från eller vidare. Fått tillökning och bildat familj, andra bortresta och de jag tappat kontakten med.

Jag sitter på gamla favoritfiket inne i stan, drar ut på en svalande kopp kaffe och funderar på vad jag ska ta mig för. Jag är här för att jobba några dagar på Fjällräven Classic och det finns många nya ansikten att lära känna.

Jag packar ihop mina grejer, dubbelkollar flera gånger att allt är med, kollar igenom de två kartongerna jag lämnar efter mig, tar krukväxten under armen och stänger dörren. Paserar förbi min gamla dörr där mustaschen fortfarande sitter kvar sen någon fest för länge sen och säger farväl. När ytterdörren går igen säger jag återigen “hej då” med rösten fylld av vemod, min gamla cykel står fortfarande lutad mot husväggen, aningen rostigare än förra gången. “Så detta är farväl på riktigt” tänker jag när jag promenare ner mot stan, nu när även Ulrica packat sina prylar och flyttat härifrån. Detta kommer aldrig att bli hemma igen. När jag traskar ner mot tågstationen utefter Hermelinsgatan, förbi Direkten och Sibylla, förbi badhuset, Trägårn och den korta gågatan med utsikten över fjället flashar många minnen förbi. En klump fastnar i magen. Förbi Folketshus, ner till tågstationen och när tåget lämnar perrongen känner jag att jag även lämnar någonting annat efter mig än bara Kiruna, det Kiruna som en gång var mitt. I sittvagnen luktar det svett och skitiga fjällvandrare, ljudnivån är hög och jag längtar hem. Tåget rusar förbi myrmarker prydda av polarull och de djupa skogarna, jag är äntligen på väg hem och som jag längtat. Hem till mina på fjället och till de som får min värld att glittra av solsken.

5 aug.

Sitter hemma i soffan, den med utiskt över fjället och tittar på OS. Efter åtta dagar av arbete och en stor dos förkylning sitter jag nu här och är ledig.  Fjället är grönare än någonsin och fjällbesökarna väldigt många, känns det som.

Vi hade solskensväder igår och det passade sig alldeles utmärkt med glass i hängmatta och ett dopp i älven. Middag utomhus och efterrätt.

Imorgon har jag ett tåg att passa.

31 juli

Vi tog en kvällspromenad för att rensa tankarna, jag och Stina. Fina Stina, vår alldeles egna levande jukebox och solen färgade sluttningarna. Myggen tätnade och vi viftade på, konstaterade att nog har vi det bra. Hemma hängde Rasmus och njöt av utsikterna och ledig tid.
Visst har vi det bra fint här hemma på Sylarna konstaterade vi återigen.

Kommer du förbi?

29 juli.

Från det att Kapten Röd klev på scenen vid åttatiden igårkväll dansade jag mestadels. Till Kaptenen, till Alina Devecerski, till The Hives och tills tröttheten hann ikapp. Vid midnatt fick jag uppleva Presidenttalet på Storsjöyran, fyverkeri och en hysterisk och lyrisk publik. En halvtimme senare stod Winnerbäck på scenen och jag mindes hur bra vi tyckte han var för år sedan. Nu undra jag vart den känslan tagit vägen och gick för att äta kolbulle med gott sällskap i hällregnet istället. Halv tre somna jag i tältet, halv fem ringde klockan och kvart i sex väntade jag fortfarande på morgontåget. Vid nio klämde jag en snabb frukost på Ulvån innan jag packa om till lilla ryggsäcken, knöt skorna och insåg att med dessa stela dansvader kommer det bli en utmaning. Men jag fann löpflowet och landade hemma på stationen lagom till lunch, lagom för en dusch och lagom för att börja jobba.

Nu är jag precis lagom trött för att säga god natt och hoppas på att jag hinner vila upp mig lite inför nästa ledighet. Skönt att vara tillbaka på fjället igen men oj vad Storsjöyran överraskade. Det är fantastiskt hur mycket man egentligen kan hinna med på en tvådagarsledighet, bara man vill. Så den tackar jag för!