Jag har redan preppat för ledighetsfrukost kvällen innan och nu äter jag en sen frukost i soffan med utsikt över massivet. Det är skönt att hinna andas ut. Inget bättre passar än en förmiddag i hängmattan. Det passa så himla fint att jag somnar, vaknar lagom till lunch.

Snör kängorna, går över älven via bron och tar höjd. Det är skönt att få vara ensam, inte lyssna till jobbsnack, känna utrymme och inte behöva prata med någon. Men så ringer telefonen och det passar sig inte alls. Sockarna glider ner i kängorna, det blåser hård motvind och det känns som en ypperligt dålig dag.

Men jag somnar på rygg uppe i massivet. Traskar sakta ner, tillbaka mot stationen. Håret flyger åt alla håll och det irriterar, men någonstans letar sig ett leende fram. Det lite kärva, motvind som medvind så gillar jag det. Blockstensterrängen, myrmarkerna och snöfälten, jag gillar dem. När jag kommer in kryper jag upp i sängen, slår på en film och jag somnar direkt. När jag kliver ut ur rummet igen övervälls jag med glädje och värme, det dåliga humöret har jag tappat någonstans för ett tag sedan och det är som det brukar – nästan lite för bra.

Öppnar fönstret, låter älvens brus ta sig in och låter huvudet falla mot kudden.
Under vintersäsongen hann man vila upp sig mellan ledigheterna, det är inte samma sak nu. Så det passa sig alldeles utmärkt med en väldigt ledig dag på hemmaplan.

Vi puttade ner frön under vintersäsongen, nu växer och gror de, våra paprikor.

Ostbågsrenen.

Nysnö över massivet.

Det nygröna mot snön och de mörka bergen.

Solskenseftermiddag med några få plusgrader och en extra tröja.

Perfekt för en paus i hängmattan med boken och utsikter värda sina namn.

Blå himmel, störtskurar och en helt annorlunda sommar än vad jag upplevt tidigare. Jag gillar det.

Jag vaknar med utsikt, det är gråmulet, varmt i sovsäcken men kyligt utanför och morgonen är tidig men ändå så vackert. Under eftermiddagen kommer veckans leverans med helikoptern och när de sista lådorna kexchoklad lastas in börjar tunga regndroppar att falla. Regn som oväntat blir snöblandat och så kräksnöar det verkligen. Somnar i vår stora, varma och randiga soffa där hemma i IKEA-katalogen och om kvällen när alla slutat bjuder Martin på grillat och annat gott. Fantastsika människor, god mat och  ett hem med en sådan värme som tar sig rakt in i hjärtat. Utanför faller snön.

Jag somnar lycklig. Vem hade trott att dagen skulle komma att sluta såhär?

Klockan är strax före åtta, det är tisdag och vi är på väg bort från fjället, på asfaltsvägen mot civilisationen. Förbi Åre, Järpen och i Östersund blir jag och Alex avsläppta i två timmar, hinner andas lite sommar innan bilen är tillbaka och vi åker åter mot friluftslivet. Stannar på Lundhags i Järpen, spontanköper ett par kängor, får inte reklamera skorna och åker vidare. Det blir en sen middag och ännu lite senare är de nya kängorna på, ryggsäcken är packad och sida vid sida traskar vi iväg. Vi är på väg, himlen spricker upp och solnedgången varar länge och smeker våra ryggar där vi traskar fram. Uppå höjderna blickar vi tillbaka över nejderna och ler åt allt som bara är. Känslan att få vara på väg tillsammans, kunna prata om allt och det känns enkelt. Det är ljust länge, myggorna avviker med höjden och vid 01-tiden ser vi Gåsenstugorna uppenbara sig bland stenarna och snart kryper vi ner under täckena och somnar snabbt. Sover kort men gott.

Vi delar på en kastrull chili con carne till frukost, kramar om och går skilda vägar. Löper utför mot Gåsån i fivefingers och med kängorna under armarna är jag tvungen att stanna bara några hundra meter innan vindskyddet. Tårarna börja rinna och jag lirka av vänsterskon. Trippande på kalla fötter kommer jag tillslut ner till ån. Nog kändes det som att foten gått av eller åtminstånde att stortån ramlat av. Jag snöra på mig kängorna omsorgsfull och försiktigt, vadar över ån och traskar på. Jag, musiken, fjället och en trasig liten fot. Trötta morgonögon, vackra omgivningar och vackra Sylarna i sikte.

Klockan tolv haltar jag in på stationen, får en enorm kram och vänder upp mot P-huset med falukorvar i händerna. Just ja, det var jag som skulle göra lunchen. Jag hinner med att laga maten, ta en snabb dusch och äta innan klockan är nog för att börja jobba. Det blir intensivt och mycket att göra. När jag så får äta middag vid 19-tiden är det första gången jag sätter mig ner, på länge. När arbetsdagen tar slut, lutar jag mig tillbaka i fåtöljen med en gammal Turist-tidning, men bokstäverna är suddiga och snart somnar jag.

Det där med ledigheter alltså, det är sällan man kommer hem från en och är utvilad. Klart man vill ut och äventyra, hitta på och umgås. Men det är inte så tokigt att komma hem till dessa människor, jobba järnet och snart få traska iväg igen för att så komma hem igen. Det går runt, runt, runt. Det är ett vackert litet kretslopp.

För två timmar var det jag och fjället, musiken och flowet. Regnet kom och gick, underlaget varierade och vinden var lite till och från. Jag är här igen och det finns bra anledningar till det. En av dem är att jag verkligen känner mig ledig här. Men, jag ångrar att jag lämnade kameran hemma.

Det är bra såhär.
Jag gillar det.

Dimman kom och la sig som ett lock även igår kväll och den låg kvar om morgonen. Ännu tätare blev den lagom till frukost och älven utanför, den hörs men syns inte. Fortfarande ligger den tät och det kanske är såhär det är att bo i ett moln? Det är hursomhelst fint att bo högalpint och telefonen tappa jag i skurhinken. Tja, det går väl lite upp och ner med klantigheterna, telefonen har lagt av men kul, det har jag.

Mina nya löpardojjor, bara en månad gamla, har börjat ge upp hoppet, släppt i limningen. Mina fivefingers är fortfarande trasiga sen förra sommaren och eftersom jag är ledig tänker jag springa igen. Det får bli den bästa lösningen som går att fixa med dessa förutsättingar, för några kängor äger jag inte och stövlar funkar dåligt att springa långt i.

Det kan väl inget annat än att lösa sig?

Jag äter gröt med Syl-sylt och kanel, rågkusar med kaviar och fyrkantiga ostskivor till frukost. Äter det gör vi alltid tillsammans, alla mål, allt som oftast. Viker täcken, städar toaletter, svabbar golv, tvättar, eldar i vedbastun, går upp tidigt vissa mornar och gör frukost, till alla gästerna. Checkar in, bjuder på saft, pratar och lyssnar. Fyller på i butiken, går nattrundan, beställer mat, tar emot mat och sopsorterar.

Det finns saker som vi alltid gör, som kommer på rutin och som liksom faller sig rätt. Saker som helst ska bli gjorda för att det ska flyta på. Sen finns det de där sakerna som får tillvaron på spinn och som utmanar oss. Trots att de där sakerna som alltid ska bli gjorda så finns det sällan en dag som är den andra lik. Sällan. Man vet aldrig vad man ska förvänta sig när man kliver upp ur sängen på morgonen och kanske är de det bästa av allt med att bo här.

Den tidiga morgonsolen.

Middagar ute på ”altanen”.

Omgivningarna blir grönare och grönare.

Kvällsfotopromenad.

Ryggsäcken blir packad och jag knyter på mig löpardojjorna. Trallar ner för backen, ner till Enan, upp för kullen, förbi Spåime, över de små vattendragen, upp för kullen och utför. Det känns som det går fort, det kanske det gör för på en av spängerna går fötterna om varandra och jag ser spången komma närmre så jag slänger mig åt sidan. Landar i en myr, luktar ägg och har lera överallt. Springer över hängbron, finner ett fantastiskt flow och stannar först när jag står med vatten upp till knäna i Storulvån.

Framme. Redan?
Det var ju ändå bara tre timmar sen jag fyllde i tidrapporten för dagen och gick upp till P-huset för att packa.

Det är så grönt här nere i fjällbjörkskogen, mängder av mygg och en väldig glädje.
Precis som det ska vara.