Nu är väl allt som det ska, det mesta som jag vill ha med är nedpackat. Det är tungt och lite vingligt men nog ska det gå. Tåget norrut avgår snart och jag kan verkligen inte vänta mera. En ost av fransk modell, svenska jordgubbar, en gul ukulele och sällskap hela vägen.  Tjohej! Nu är det äntligen dags för säsong igen!

Tillbaka till fjälls, det bästa som finns!

Vi landade igår på Skavsta, de andra tog buss mot Stockholm. Jag satt kvar, inväntade en annan och väl därpå såg jag solen sjunka över slätterna. Linköping igen. Imorgon åker jag till fjälls igen och som jag längtar efter alla vänliga ansikten, utmaningarna och just det där som bara går att finna just där, hemma på kalfjället. Nu drar jag med mig mina trötta löparben till kojs, så att imorgon kommer snart.

Kollektivt tog jag mig ner till Göteborg, på Centralen träffa jag henne och vi åkte pendeltåg till Lerum. Buss vidare, en liten paus hemma hos och så en kort promenad. Så stod vi där framför klipporna och bara log i solskenet.

Med nyladdade batterier tog vi oss tillbaka och stannade en heldag. På cykel kom en gammal fin vän farande och tillbringade dagen vid klippan med oss.

Frukost igår, hemma hos, innan vi lämna Majorna med spårvagnen in mot city. Människorn blev fler och fler, likaså butikerna kom allt tätare. Tillslut blev det för mycket för mig och jag vände just när jag klivit in i en butik, till bredden fylld av krimskrams och tjafs. I andra butiker insåg jag att det fanns precis samma ting här som de i Linköping och Åre, säker på alla andra ställen också och förstå hur mycket det måste finnas av varje vara då. På bussen tillbaka mot Linköping satt jag frustrerad och arg innan jag somnade. För ska vi rädda värld, som så många pratar om, är de verkligen inte såhär vi ska göra det. Så mycket som produceras, transporteras och konsumeras. Så mycket som ska säljas och så fruktansvärt mycket annat tjafs. Butiker tillbredden fyllda med saker som egentligen inte behövs, som nog oftast bara blir stående och som nog kunde gjort sig bättre som den råvara den var från början.

Kanske är det svårt att förstå vad jag menar? Men jag blir så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen och jag blir så less på att människor är så korkade. Jävla kommersiella och kapitalistiska samhälle.

Men annars så, på med dojorna och ut i regnet.
Snart flyttar jag ut på fjället igen.
Som jag längtar.

Trots att trafikens ständiga brus alltid finns i bakgrunden, att utsikterna inte är så långa och att det är svårt att finna en plats att vara ensam på, så är det ändå väldigt vackert emellanåt.

Blåklint i Örtagården.

Gamla Linköping

De gula maskrosängarna har nu tappat sin färg, smörblommorna tar över och det har blivit dags att röra på sig. Vidare till nästa plats.

Jag blir sittande vid köksbordet om morgonen. Tittar i kylskåpet, tittar i frysen, tittar ut. Sätter mig ner, tittar ut igen.

På baksidan, på sidan som vätter ut mot Tinnerbäcken och ekarna som står i blom, breder sig den stora orörda gräsmattorna ut. Där finner jag mig själv en stund senare tillsammans med morgonkaffet, några mackor och tidningen. I ett hav av maskrosor med solsken och svalorna som seglar uppe i det blå.

Det är som att ingen vågat, eller haft tid att röra sig på dessa gräsmattor. De flesta tycks följa de anlagda stigarna och cykelvägarna. Det verkar finns så mycket annat viktigt att göra än att bara vara, utomhus…Hade jag några planer för dagen har jag glömt bort dem och fortsätter att glida på en ”jag-mår-så-himla-bra-våg”.