18 maj.

Ute, på väg någonstans och jag väljer att kliva av cykelvägen och ta raka spåret in i den blommande skogen. Fyller lungorna med luft och slappnar av. Någonstans sitter en koltrast och trallar sin allra bästa melodi.

På marken bland myllret av myror i solsken, trötta men fortfarande blommande vitsippor.

På en bänk under ett blommande träd trycker jag i mig en Magnum. Det knaprar sådär härligt som jag minns det, härlig choklad, mjuk och söt vaniljglass. När den väl tar slut, efter lite kämpande, mår jag sådär smått illa.

Under ett annat blommande träd med en snart utläst bok.

Och så, på vägen hem efter att ha varit på väg någonstans känner jag hur kvällen lockar fram alla de blommande trädens ljuva dofter. Det känns fräscht och det är kul att se att någon har haft lite lycka med kärlekslivet.

 

16 maj – Grönt, gult och en himmel så blå.

Jag har landat på Östgötska marker och det är vår, nära på försommar och det grönskar. Grönskar mest överallt. Fågelkvitter överallt, fåglar som får ungar och fåglar som tycker om att sitta i träd eller simma. Ja de är överallt och det verkar nästan vara helt vårtokiga. Inte konstigt att även jag fylls av vårkänslor så det spritter i benen och löpardojorna åker på.

Tjohej!!

13 maj – Kiruna

Kväll, vi är på väg upp mot toppen utav Luossavaara och härifrån ser man milsvidda vyer. Jag har varit här många gånger och jag har varit förbi här många ljusa långa nätter när jag inte kunnat sova. Nu ligger snön fortfarande vit i backen och skaren bär.

Det här berget har varit en god vän som lyssnat till trasliga tankar och långa funderingar om mångt och mycket. Jag har kunna ligga tillbakalutad i kråkbärsriset på baksidan som vätter mot norr, i lä och känt midnattsolens ljuva strålar smeka mina kinder. Fått vara mig själv och fått vara själv, funnit utrymme att andas fritt. Ja det finns många minne och det finns mycket som är, eller som har varit.

Ja, i var och varannan vrå av denna stad finns det minnen som påminner om det som varit och det har varit bra här. Men när jag nu står här uppe, på toppen och spanar ut över staden, gruvan och bergen i fjärran känner jag hur jag sakta tappar greppet om Kiruna. Det som en gång varit har sakta runnit iväg och det som är, ja det är deras och de verkar ha det bra.

Det är en märklig känsla, men jag var inte ensam om att känna den igår när vi besökte Studentpuben, det är inte längre vi som är höjdpunkten utan ”vilka är de där”-människorna. Vad spelar det egentligen för roll att det var jag som en gång stod i baren som Phestmästare och blandade drinkar, för det var då och nu är det deras.

Natten är fortfarande ljus och lika precis som vanligt spränger de i gruvan efter 01. Det gungar till och precis som förr är det en bra signal om att det kan vara dags att knyta sig.

Lite här och var i studentkorridoren finns det saker jag lämnade kvar, eller aldrig fick med mig när jag flyttade med tåg härifrån. Det är dags att samla ihop de sista sakerna och ge mig av.

Det känns nästan som ett sånt där tillfälle när man samlar mod och tankarna för att säga det man tänkt.

Kanske är det så att det är nu jag gör slut, bryter upp och säger hejdå, ja vi syns säker någon gång igen. Säger fina saker om att det var aldrig dig det var fel på utan mig. Att jag fortfarande tycker om dig, men jag behöver utrymmer och mera tid för mitt. Säger att det inte är idag eller imorgon men säkert i framtiden som vi kan se tillbaka på dethär och säga att det var nog bäst så och åter finna tillbaka till någon slags god vänskap.

Kanske inte riktigt så, men på något vis ändå ganska nära.

Någon sa en gång ”home is where your heart is” Katsching, jag längtar hem!

En liten bit Östersund.

Det är med tåg jag lämnar Åre tillsammans med några av kompisarna på fjället. Det snöar lätt över vidderna och vi gungar i takt med tågets rytm iväg mot inlandet. I Östersund är det dags att byta tåg, men jag stannar, kramar om och säger hejdå vi syns snart igen.  Det är en gråmulen slöja som lagt sig över staden och det regnar lite lätt blandat med yviga snöflingor. Vi går omkring på gatorna och nere på torget stöter vi på traktorer, lokalproducerade ostar, små lamm och män som är ifärd med att tävla i motorsågning. Vi hamnar på teater, det är trevligt och trots att det är hemskt duktiga så får jag inte ihop alla bitar. Om kvällen gör vi egna vårrullar hemma hos Johan&Jennie och jag trivs fint i deras köksoffa.

Ett stenkast från staden, uppå en liten kulle finner jag utsiker värda sitt namn. Jämtländska skogar och där i fjärran, snövita fjäll. Om kvällen håller solen sitt grepp om landskapet och färgar det ljuvligt i sina mjuka toner. På åkrarna syns både räv och rådjur, ifrån buskar och träd hörs ljuva toner av fågelsång och i den lilla dungen blommar mängder av blåsippor.

Vi tar oss ut, en bra bit från staden till en plats där lodräta bergväggar tycks växa rakt upp ur skogen. Det är en plats de kallar Stugun, nära till älven och med ett riktigt härligt solläge. Gör några trevande attacker mot väggen, vissa går bra mycket bättre än andra men jag blir glad utav att bara få vara här. Fint med utepremiär för klättringsäsongen.

Och även om det kanske inte blir övervägande mycket klättring blir det storartat med fika och grillad korv. Det är fint att få känna lukten av skog, känna solen värma mellan grenarna och få lukta hur mycket rök som helst. Det ska huggas ved och det ska vara lite manligt också. Det är härligt att hänga med grabbarna.

Tar oss i kragen, borstar bort kaksmulorna, lyfter fötterna och kliver uppåt. Letar efter flera väggar och högt uppe, nära toppen hittar vi en vi kan tänkas gilla.

Det är utsikt så det skriker om det, väggen är aningen svaig, lite fuktig här och var, men annars ganska dåligt om grepp. Utmärkt! När väl fokus dyker upp sitter de och den härliga känslan dyker upp med efterföljande fika, såklart.

Jag får tillfälle att göra min första multipitch, utsikterna är andra och de ligger ganska så centralt. Vi hänger mycket utomhus och det känns ganska så självklart. Knopparna på träden håller på att slå ut och omgivningarna verkar sprudla av liv.

Det är fint att bli sittande utanför huset i kvällssolen och vara. Denna plats med öppna vidder kan vara en av de vackraste jag mött på länge och jag är glad att få dela utsikterna.

I skymningsljuset som kommer sent är vi ute på djurspaning. Barfota, tyst men ändå ingen skymt av den, men spåren av tänder mot träd, de stora byggda dammarna verkar tyda på att bävern ändå finnas i krokarna. Kanske sitter den förnöjt tillbakalutad någonstans och spanar in oss. Vem vet? Men kvällsluften är frisk och dofterna fräscha. Myrmarker, frusna fötter och jag kan se skogen på ett annat sätt efter veckor på fjället. Jag undrar varför jag inte uppskattat de såhär mycket tidigare?

Jämtland tycks ha tagit mig med storm, inte bara fjället utan även skogslandskapet. Jag försöker sätta ett finger på vad det är, men de skakar så mycket att jag inte klarar av det. Det berör och det rör sig bland tankarna. Det är dags att lämna detta vackra landskap, med sina fina människor och sent går tåget norrut. Jag är så när på att hoppa av…

4 maj – fallande snö och tussilago.

Jag sitter i Åre.
Jag mest bara är.
Trött men glad.

Vi är här tillsammans, kompisarna på fjället, gänget som tillsammans fått Sylarnas fjällstation att rulla framåt under hela vintersäsongen. Det är annorlunda att kliva utanför dörren och mötas av asfalt, hustak och vägar. Det har varit så länge sedan och det känns lite som att man behöver påminna sig själv om hur det är i den civiliserade världen och vi har som sagt inte kommit längre än till byn.
I solskensväder fick vi tillslut igen dörren, vred om låset och med massivet vakande i ryggen skida vi mot Storulvån. Tillsammans. Det är sådant som betyder, att få vara tillsammans och vi har lärt oss att ta vara på varandra, vara där för varandra och det behövs inte mycket för att känna sig omtyckt. Tillsammans har vi drivit en fjällstation, upptäckt nya vidder och genom alla utmaningar utvecklats. Jag är sprängfylld av vemod och kanske är det de som gör att jag inte kan beskriva känslan. Vi är här tillsammans en sista dag, en sakta avrundning på vintersäsongen och imorgon bär det av åt olika håll. Visst fasiken känns det.

Det fina i det hela är att det ganska snart kommer en sommarsäsong och jag kan knappt vänta, jag har en god känsla i magen. Men först, ja först vill jag njuta av lediga dagar, få klättra och njuta av våren. Känna lukten av skog, höra fåglarna sjunga och se lite andra vidder.

28 april – Vissa dagar.

Vi är inte uppe först, men vi äter en tidig frukost i den solbelysta matsalen. Det varma ruskvädret som vi kom skidande i igår tycks vara som bortblåst, för nederbörden övergick till snö under sena kvällen och utanför ligger nu ett tyst mjukt täcke av nysnö.

Vi lämnar spåren bakom oss där vi skidar med solen i sikte, med Herrklumpens långa skuggor som smeker dalen. Tempelpenaklarna står så ståtligt uppå höjden och det är en fröjd att få skida närmre och samtidig på håll få studera hur landskapen förändras.

Bredvid mig, ett par sjungande skidor, längre fram en annan god vän i sikte. Sällskapet är fantastiskt och jag är glad att få dela stunden med dem. Jag fylls utav en känsla svår att beskriva men jag känner mig mer än bara glad.

Det är april som suktande verkar vänta på maj. Så här mycket snö som vi har nu, har vi inte haft på hela säsongen och det är första gången jag är på väg hitåt. En bra bit upp i stigningen till ekorrkammen är jag villig att ge upp allt saxande och låter grabbarna fortsätta i sin takt längre upp.

Jag vänder om, glider försiktigt neråt. Men försiktigt blir brantare och jag får till ett par kalasfina svängar i den fantastiska nysnön. Jag som aldrig varit någon hejare på svängar, speciellt inte på turskidor, är förvånad.
Från ingenstans, eller kanske från Norge, brasar vinden på men jag är lycklig. Inte bara för det fantastiska sällskapet hit, det vackra vädret eller svängarna. Nog för att det skulle räcka, även det att jag ler mot vinden, men jag blir lycklig av allt som bara är, att jag får vara en del utav alltihoppa.

Vinden fortsätter starkare, river upp den jämna snön och det går fort utför. Jag vänder mig om och ser att grabbarna också tagit samma beslut. De lägger några sköna svängar tills en av dem på något vis har skaffat sig puder upp till hakan.
Där lederna går ihop hinner de ikapp och vi tar oss tillsammans tillbaka och in. Sikten har blivit dålig, temperaturen närmare noll med någon slags nederbörd. Lite halvt om halvt slumrar jag i soffan till filmen ”jag klättrar”, likaså gör grabbarna, till och med han som tjatat att han vill se den hela säsongen.

Det är synd att just denna säsongen börja lida mot sitt slut, nu när allt som är verkligen ÄR. Men nu har det blivit dags att byta vintersäsong mot klättersäsong, lämna fjället och sakteligen ta sig tillbaka till asfaltsvägar och strukturerade samhällen. Förhoppningsvis än lite längre, få känna på granit och känna lukten av skog.

24 april.

Emellanåt, eller kanske mest hela tid verkar det som att det händer väldigt mycket grejer. Grejer och händelser som jag gärna vill skriva om men inte riktigt hinner för det händer så många grejer. Ja, du förstår. Som Syl-julen, den sena skidturet i massivet och tysnaden. De vackra mornarna och hermelinen som bor utanför fönstret. Den där dagen när vi satt ute i en snödriva och lät kvällssolen smeka våra kinder och med varsin kåsa vin satt vi där och bara hade det bra. Senare samma kväll spela Partiet på vår fjällstation, i matsalen gungade hälften av gästerna loss till go reggae. Vi åt tårta senare samma kväll och dagen därpå skida jag med bandet ner till Storulvån och Fjällfest. Det var ett himla drag på kvällen och jag lyssna på en del riktigt bra föreläsningar.

Snart är det valborg och snart stänger vi för säsongen. Imorgon gör jag frukost till våra fantastiska 15 gäster och därefter ska jag njuta av några sista lediga dagar någonannanstans än just precis här. Sen kommer slutstäd, mellansäsong och innan vi vet ordet av är den underbara sommarsäsongen redan igång…

Ja just det, jag har det bra.

Fredag 13 april

Det finns de dagar när man bara ska gå från stationen till p-huset med överbliven buffémat och ser hur ett fat med ägg lämnar ens grepp och fladdrar bort i den kraftiga blåsten. När man försöker ta sig fram, men behöver vända ryggen mot vinden för att backa för att så vända om igen för att det går nog ändå bäst när man ser vart man går men vinden svider på tok för mycket i ansiktet. Det finns de de dagarna när man är ledig, men inomhus för att ute blåser det storm och de dagar när solen skiner så länge man arbetar och försvinner snabbt när man slutat. Så finns det dagarna som idag när man alldeles häpen på något viss lyckas ta sig till jobbet med hakan hängande vid knäna för himlen är blå och solen tindrande. När man åtta timmar senare inser att det fortfarande är solsken och man förmår sig ingenting annat än att gräva sig en solgropp och stanna där några timmar. För att efter middagen skida ensam uppåt och bara njuta av stillheten, tystnaden och de ljuva färgerna som solnedgången målar landskapet med. Få vända och med några svängar ta sig åter och njuta utav vetskapen att stationen är fullbelagd och här skidar jag omkring, ensam på fjället…