Så var den här, långfredagen, och det var i all bemärkelse en lång fredag. Lunchen dukades upp utomhus med massivet som ett enda stort pannorama framför oss. Solen som värmde men kylan bet trots det ändå tag om kinderna. Dag 11 utan internet och mobiltäckning, så ett ärligt försökt att nå världen utanför massivet på en sprakig lina är alltid lika spännande. Om annat ser man ändå väldigt tuff ut. På leden från Ulvån slingrar sig skidåkare likt ett långt och vackert pärlband. Snöbaren är öppen och serveringen up&going. Gott om skidspår upp mot massivet. Från toppen har vår alldeles egna och kalashärliga guide återvänt med ett gäng glada entusiaster. Så från ingenstans, precis som det alltid brukar dyka, är busvädret tillbaka för att snart bjuda på solsken igen. Typiskt men ack så fantastiskt vinterfjällsväder. Lördag morgon och jag förstår precis varför man väljer att tälta precis här och precis denna helg. Nog för att det är påsk, men från skyarna har snö fallit, konstant och länge. Det har inte blåst mycket alls och på de flesta sluttningarna ligger gott om nysnö och puder. Rena drömläget. Från P-huset bärs stolar till stationen, inför annalkande påskbuffé. För det är många trötta ben som vill vila och många hungriga magar som vill stillas.

Ett härligt sorl av glada människor, ljuva dofter från en uppdukad påskbuffé och ute, ja ute har snön börjat falla igen.  Det är fint att få avrunda en intensiv och glad helg med några svängar i nysnön.

Här sitter jag och petar ner M&M i chokladcookies, läser på förpackningen och inser att denna påse är tillverkade i Australien, förpackade i Frankrike (?) och köpta i China. Utanför är det kring nollan och blötsnö. Vadå global uppvärmning, finns det någon koppling där?

Hepp.

Vaknade upp under den blå himlen och från den har solen tindrat starkt tills molnen drog in i eftermiddags. Besök från Ulvån och jag kan sakna dessa fina emellanåt. Det var en bra sommarsäsong vi hade, det är en fin vinter vi har. Takhäng på personalhuset där fönster grävts fram.

Ellen på sitt allra finaste solskenshumör.

Efter en solotur in mot massivet avrundades kvällen med gott sällskapshäng.
Lyssnar nu till vinden som river och sluter utanför och jag känner att ännu en bra dag har rullat förbi.  Inget märkvärdigt, men fortfarande bra.

När skymningen lägger sig så lättar även molnen, det klarnar upp och en efter en dyker stjärnorna upp på himlavalvet. Det är helt vindstilla ute men när jag frågar om någon ska med ut och skida är det tyst, så jag snörar på pjäxorna och glider nerför backen och så uppför. Pannlampsbatteriet är lite sådär, så jag stänger av och hoppas på att det fungar på hemvägen. Till vänster om mig syns siluetten av massivet, när jag tar höjd ser jag norrskenet börja dansa till höger om mig. Längre och längre bort från stationen, det enda ljus jag ser är stjärnornas tindrande och det vackra norrskenet som sakta växerr sig större och större. Ena stunden är det rött i nederdel, så heltplötsligt en skymt av blått i överkant. Det är berörande vackert och jag vet inte om jag fäller en tår för att det är så fantastiskt mäktigt alltihopa eller för att det ibland bara är väldigt skönt. Det är jag, de vita vidderna och det virrvlande norrskenet. Tystnaden av vinden som inte blåser och kyla som biter i kinderna. Jag stannar kvar länge innan jag får medlut tillbaka och njuter utav svängarna som börjar ta sig. Pannlampans sken är inte starkt, men tillräckligt.

Det finns ingen chans att jag tänker gå in för att sova, så istället hämtar jag sovsäck och lägger mig under stjärnorna. Norrskenet är det sista jag ser innan jag somnar och jag sover väldigt gott. Enda tills det att jag vaknar och min mössa är fastfrusen i en färsk snöhög.

Det är vackert att vakna med utsikt.

Igår var det mest bara vitt och vackert mjukt, idag kan man verkligen undra varför det ska regna…

 

Välkommen in, om du hittar in.

Vaknar tidigt, långt innna väckarklockan drar igång och jag kan verkligen inte somna om. Vinden har legat och tryckt mot vägg och fönster hela natten, någonting har slagit mot taket. Jag har sovit mindre än vad jag känner att jag förtjänar. Till frukost får jag ett levande ljus, djungelvrål, specialmackan, lite sång och ett paket. De tar sig raka vägen in i mitt morgontrötta medvetande och hjärtat ler solskensstrålar. Det känns som att det var något år sedan någon sjöng såhär för mig sist.

Det är en bra dag på jobbet, det hinner hända mycket från öppning till stängning och när jag trött trillar in i P-huset står det dukat fint och med levande ljus. Vi firar födelsedag x2 och det är en helt galet fin kväll som avrundas med ett avsnitt av Studio 60.

Jag är så fruktansvärt glad att få dela denna säsong med dessa underbara människor, ni är fina.
Men tack för alla gratulationer, jag saknar er där utanför fjällbubblan en dag som denna.

Söndagskväll hemma i hippiekollektivet. Fröna börjar gro i mjölkkartongerna, man kan nästan se hur ärtskotten växer om man tittar riktigt noga. Ett evighetslångt och intensivt monopolspel tycks få sin upplösning snart, eller kanske senare.  Ugnen har gått varm hela eftermiddagen, utanför har det blåst och varit nollgradigt. Jag har absolut ingen utsikt genom fönstret.

Doften av nybakt bröd, maten som börjar lägga sig i magen och en varm och omtänksam kopp yogi té. Fint sällskap, så som det brukar och vinden tar i än mer utanför.

De lediga dagarna rusade iväg väldigt fort. Inomhus med mycket att inte göra, sådant behövs emellanåt också. Kolla på film innan lunch, få besök från annan station, dricka mycket kaffe och virka. Imorgon blir det jobb och jag ser fram emot det.