Det var länge sen sist och jag har inte haft någon egen fungerande dator. Kanske lite därför. Det har varit sommar en kort sväng och nu är det höst. Här kommer en liten uppdatering från häromdagen.
En liten turkamrat
Tillbaka
Sylhyddan
Det är förmiddag när jag promenerar iväg på leden från stationen och norrut (riktning Storulvån). Strax efter infiltrationsbäddarna, som man sedvanligt passerar på vägen ner till Gamla Sylens vindskydd, tar jag av åt vänster. In på den smala och gamla stigen utefter älven och nu kan jag inte längre hålla det tillbaka. Stegen rullar på, stigen slingrar sig fram och jag gör inget annat än att le där jag springer fram. Stigen är för mig ny, men genom tiderna har här många en gång vandrat.
Den tar mig förbi det gamla brofästet i höjd med den plats där Svenska turistföreningens första fjällstation byggdes och invigdes den 15 juli 1897. Fram till 1933 verkade det som fjällstation, men när en ny station byggdes på den plats där dagens station står idag, fick den gamla stationen bli till fjällvandrarhem. Där stod det fram till 1962 då det revs och idag finns bara husgrunden och en minnessten kvar.
Jag fortsätter vidare utefter Sylälven. Landskapet är öppet och snart blir älven smalare och kanterna brantare. Sakteligen mynnar älven ut i Enan och där springer jag på den gamla stigen med midjehögt vide omkring mig och ser hur det högalpina övergått till en väldig grönska.
Jag fortsätter på norra sidan av Enan, stigen slingrar sig fram genom landskapet och utefter älven. Ibland försvinner den och så helt plötsligt hittar jag den igen. Myrmarker, fjällhedar, sandåsar och fjällbjörkskog. Jag vänder mig om och blickar tillbaka mot massivet och svävar iväg i tankarna. Tänk att för länge sen gick här vandrare på väg mot toppen, samma topp som vi fortfarande besöker, men i en helt annan tid.
Sakta spricker molntäcket upp och så fort jag stannar till kommer myggen surrandes. Så jag undviker att stå still, men tillslut tar stigen slut och där står jag trots allt ändå stilla. Jag står helt still och bara tittar på husgrunden till det som en gång i tiden var Sylhyddan. På den plats där Sylarnas historia en gång i tiden tog fart.
Det är 125 år sedan hyddan uppfördes, men fortfarande vilar en känsla av äventyrslust och lugn i luften. När jag tittar bakåt ser jag i en glänta mellan fjällbjörkarna massivet ur en vinkel jag inte tidigare skådat.
Jag sätter mig på en sten för att äta lite lunch. Det är tyst och still, med undantag från myggens surrande. Helt plötsligt kommer en flock med småfåglar svävandes över mitt huvud och slår sig ner i några björkar 50 meter bort och det är som att de vill säga mig någonting.
Från resterna av Sylarnas historia går jag ner mot Enans strand och följer den uppströms. Sommarens alla blomster blommar, björkarna är fulla av liv och massivet fortfarande fläckigt av snö. Jag vadar över i lårdjupt vatten och tar mig upp över fjällhederna, rundar Vaktklumpen och hittar på leden ner mot bron över älven och hem. Precis lagom till middag i solen.
Tack livet och tack fjället, ni är båda fantastiska!
En sommardag
Morgonen är solig och över Templets rygg ligger nysnö pudrat. Det känns som en evighet sen jag såg massivet senast, samtidigt som denna utsikt känns så självklar och att det är solsken hör inte till denna sommarens vanligheter.
Efter frukost knyter jag skorna och ger mig av, söder ut. Rakt in i Tempeldalen och enda in tills de högresta bergväggarna hindrar mig från att fortsätta. Det är första gången jag är här, de två sjöarna som ligger i dalen är fortfarande mestadels istäckta och ett och annat snöfält breder ut sig.
Jag stannar upp och häpet bara tittar upp på de höga topparna. För en stund är allting så påtagligt och vackert att jag nästan vill gråta. På en sten sitter jag i solskenet och fikar, det är så tyst och stilla. Bara jag och en ostmacka.
Sen vänder jag åter, alla de höjdmeterna som jag tog på vägen hit får jag nu njuta till fullo av när fötterna dansar över marken. Mellan stenar, gräsheder och snöfält. Känslan fyller mig och jag ler hela vägen.
Hemma äter jag en sen lunch på trädäcket utanför personalhuset. Jag njuter av sommaren och kanske njuter jag än mer med vetskapen av att morgondagen bjuder på regn. Löparkläder byts till arbetskläder. Gästerna är glada, vi är glada och utanför är det sommar.
Tisdag.
Klockan är nästan halv sex första gången jag vaknar. Det är varmt, men istället för att öppna upp så kryper jag längre ner i sovsäcken. Tids nog blir det alldeles för varmt och jag drar ner dragkedjan och öppnar upp tältet. Morgonhimlen utanför är blå och jag ligger kvar. Med huvudet på kudden och blicken utanför tältet.
Vid sju kliver jag upp, traskar ner för slänten och in. En timme senare sitter jag nere i frukostsoffan på stationen tillsammans med vännerna, äter frukost och skrattar. I bakgrunden ser vi hur gästernas dag sakta tar fart men vi har redan varit igång ett tag.
Och det är här någonstans som jag för en liten stund stannar upp och inser hur mycket glädje det finns i detta sammanhang. Hur alla dessa individer jag bor och jobbar med sprider en så fantastisk stämning. Alla har de sina egna sätt att uttrycka det på och sitt alldeles egna sätt att få mig att må sådär bra.
Det går inte riktigt att förklara, men utan er hade fjället varit en betydligt tråkigare plats.
Vissa dagar har vi solsken och sommar, andra dagar är det tät dimma och bara några plusgrader. Älven har gått upp, bron ligger på plats och fjällsommaren är här. Ibland är jag ute och springer, ibland spanar jag på fjällrävar och ganska ofta har jag något slags strul med teknik. Lite så är det just nu.
Att komma hem från jobbet vid 21, sätta sig utomhus och känna på säsongens första sommarkväll. Oslagbart!
Det är söndag eftermiddag när jag knyter skorna och ger mig av, norr ut. Från vårvinter till nyutslagna björkar och fågelkvitter. Solen värmer och stegen känns lätta. Leden är torrare än förväntat och lagom till middagen slirar jag in på Storulvån. I personalmatsalen möter jag välkända ansikten och kvällen förflyter i en härligt och trevligt takt.
Jag somnar sent, men vaknar tidigt. Det är solsken som leker över landskapet och efter en lång frukost tar jag en liten runda i björkskogen. Jag ser rödbena och småspov. Renar och blommande hjortron. På toppen av Tjatjasen vid Handölans strand tar jag mig en tupplur i grönskan och vaknar av säsongens första myggbett som kliar.
Under eftermiddagen sitter jag utanför personalhuset på Storulvån och lyssnar på sommar i P1 med vänner och njuter utav solen som värmer. När kvällen kommer är det musikquiz och jag somnar tidigt.
Morgonen är grådassig och regnig. Planen att springa efter lunch får lite justeringar och jag ger mig av strax efter frukost. Med luvan uppdragen, regnet smattrande och bra musik i öronen är det som att jag dansar hela vägen hem till Sylarna. Utanför är det lite kärvt, bitvis kyligt och grått. Men inne, innanför de blöta regnkläderna har jag solsken. Det känns enkelt, fötterna är leriga, blöta men långt ifrån kalla. Uppför och utför, då ler jag som mest.
Jag kommer hem samtidigt som dimman lägger sig allt tätare kring husknutarna. En varm dusch, lunch och sen fjällets skönaste soffa. Nöjd.
Sommarkväll
Regnet avtar, middagen är uppäten och det sedvanliga torsdagsstädet avklarat. Ett lugn lägger sig över personalhuset och ut är det fortfarande ljust. Jag byter om, knyter skorna och startar en spellista. Stegen tar mig uppåt, hela tiden uppåt. Jag tar höjd, utsikterna växer och fötterna håller sig inte torra länge. Jag tar mig över barmark och över snöfält. Fötterna känns lätta och jag trampar på, kör lite intervaller och ler fånigt när jag rusar upp för snöfälten.
Det är inte långt kvar till toppen utav Herrklumpen när jag ser någonting röra sig framför mig. Jag stannar till och ser att det är två ripor och samtidigt som jag tittar på dem, stannar de upp och tittar på mig. Vi blir stående. Försiktigt tar jag av mig ryggsäcken och plockar fram kameran. Sätter mig på huk och försöker att inte skrämmas. Jag sitter så ett tag och efter en stund är det som att de glömt bort att jag är där.
Jag vet inte hur länge jag blir sittandes, men jag sitter stilla på huk och bara tittar. Fyller lungorna med kvällsluften och njuter.
Tillslut är det jag som tröttnar först. Återigen höjer jag musiken och tar de sista biten till toppröset, stannar till och blickar ut över omgivningarna. Så vänder jag om och hemåt, men jag tar en annan väg. Jag följer snöfälten och nu är det bara utför hela vägen tillbaka. Emellanåt är det knädjupt i snön och stegen blir höga, emellanåt är snön bärande, farten ihållande och skrattframkallande.
Skrattande och skuttande far jag ner för snöfälten, korta bitar över barmark men mestadels snö. Imorgon är det midsommar och här springer jag, hög på livet, på snöfält och vill inte vara någon annanstans än just här och nu. Jag kan inte sluta le samtidigt som molntäcket spricker upp och solen sakta sjunker.
Nätterna är ljusa, massivet lyser vitt av snö och på de västliga sluttningarna blommar enstaka purpurbräckor. Det är midsommar imorgon och jag har en känsla av sommar i kroppen. En känsla av fjällsommar som precis har tagit fart och snart kommer att springa omkull oss med sin grönska.
Tack fjället för att du delar med dig. Tack, tack, tack!
Hemma.
Tillsammans traskade vi upp och hem till Sylarna häromdagen efter några introduktionsdagar med resten utav personalen i Jämtlandsfjällen på Storulvån. Tillsammans alla tio traskade vi genom ett nypudrat landskap med bitvis längre sammanhängande snöfält. Hemma igen. Hemma, en fjärde sommar 1000 meter över havet och totalt den åttonde säsongen i ordningen.
Och det är någonting visst med att vrida om nyckeln och öppna dörren till personalhuset. Kliva in, hänga av sig ytterkläderna på kroken och bära in packningen på rummet. Utsikten, doften och känslan. Hemtamt och fint.
Vi värmer upp med några introduktionsdagar hemmavid. Några av oss har varit med förr, andra är nya. Det känns fint att få dela med sig av sina erfarenheter och kunskap. Samtidigt kul att få lära sig av andra.
Idag har vi tagit en paus och varit lediga. Till frukost åt vi nybakat och strax innan lunch sprack molntäcket upp och jag tog med mig skidorna ut, ner mot vedbastun och vidare uppströms. De senaste dagarna har det fallit några decimeter nysnö, men sylälven är öppen på sina ställen och snart kommer den åter att brusa. Under eftermiddagen har solen tittat fram och barmarksfläckarna bara växer.
Det glädjer mig att man fortfarande kan åka skidor, för massivet ligger vitt. Samtidigt som barmarksfläckarna blir större och mer sammanhängande gör att det suger i benen. Årstidsväxlingen är fantastiskt och vi befinner oss precis mitt uppe i en av dem. Vintern är på väg bort och sommaren närmar sig dag för dag och om tre dagar är det midsommar.
Glädje och lycka.
Söndag.
Solen står fortfarande högt, kvällen är ljus och på väg att bli sen. Vi är hemma nu, för en sommar 1000 meter över havet. För tillfället är sommaren iklädd den vackra och ljusa nyansen av vinter. En vinter som inte riktigt verkar vilja släppa taget och låta sommaren få ta fart. Tids nog kommer den och nu är vi här och redo för allt vad det innebär. Som jag längtat.
Ebbas Fotografiska 
