Helg vid Ågelsjön.

Vi anländer Ågelsjön och den söta doften av förmultnande löv finns överallt. Det är höst runt omkring oss men solskenet lämnar en doft av sommar, klipporna är kalla men alltid lika lockande. Vi har tagit oss upp till Surfväggen, det var länge sen jag var här senast…

Det är skönt att få känna på sten igen, men däremellan är det minst lika fint att ta en kopp kaffe och njuta av utsikterna.

Peter dansar förbi cruxet medan jag trasslar till det och känner mig lite ringrostig. La women sliter på mina fingrar.

Flyttar upp till Ravinväggen och bara miljön får det att kittla lite i mina upptäckarnerver. Det känns spektakulärt och det är lite magiskt att dansa upp på väggen.

Vi njöt av dagens sista solstrålar tillsammans med en kopp varmt innan vi traska ner mot vattnet.

Brasan vid klippan strax ovan vattnet, skogen bakom oss och himlens alla tindrande stjärnor över oss.

Dimmor över sjön och frukost lagom till att solstrålarna bröt igenom.Söndag vid stora berget.

Fint att få klättra ovan trätopparna och 32 meter av konstant lycka gjorde sitt.
Nöjd och glad for vi över en solnedgångsfärgad slätt tillbaka mot Linköping.

 

Rönn och lönn, kastanjer, ekollon och praktfulla trädkronor. Höst, omgång två och det är först om kvällen, efter skymning som kylan börjar komma krypande. Skogen har sin charm och jag väntar på dimman och regniga dagar, vill känna höstvemoder rycka och slita lite i mig, för jag har laddat med böcker och te. Jag har biljett söder ut och värme, det kommer jag nog få gott om en tid framöver.

Men jag reser inte än och jag reser inte ensam.
Förtusan, vilket toppensällskap som väntar!

En sommar till fjälls

Lite känslomässigt berörd, efter tre månader på fjället har många nya vänskaper rotat sig, vissa djupare än andra. Men alla har de funnit en plats i mitt hjärta. Inte bara familjen på Storulvån utan även alla där ute på fjället i stugor och på stationer. Ibland är det bara svårt att säga hej då.

Jag har funnit egna smultronställen och traskat över 50 mil hit och dit, kors och tvärs för att finna dem. Några väldigt nära, andra mil bort och jag har haft det bra. Bra har jag faktiskt haft det.

Det är svårt att sammanfatta en sommar till fjälls, men jag kan försöka bjuda på några smultron.

17 juni – Till Jämtlandsfjällen med södergående nattåg från Kiruna, bil sista vägen med ett kort stopp i Klocka (bild) innan vi anlände till stationen vid vägens slut.

24 juni – Midsommar på Storulvån med +5 och regn. En midsommarstång som välte och en mycket trevlig afton.

25 juni – På besök vid Gåsenstugorna med Sylarna ståtligt bland molnen i bakgrunden. Bara ett av alla smultronställen.

2 juli – Bastu efter en lång vandringstur och den där känslan som bara Helags kan förmedla – Välkommen hit, välkommen hem.

8 juli – Häng vid personalstenen.

9 juli – Lilla Helvetet vid Storlien.

19 juli –  Som att få åka longboard i en tavla och så få krydda det med fantastiskt sällskap.

24 juli – Sent om natten kom vi fram till Helags, en vandring genom regn och rusk med mörkert som sänkte sig efter halva vägen. Hon sprang vidare dagen efter, jag stanna kvar och bakade bullar.

30 juli – Vid Välaberget, inget mer behöver väl sägas än att ha fått känna friktionen mot klippan gjorde mig väldig lycklig.

9 aug – På väg hem från Blåhammaren efter en 3-rätters och en god natts sömn.

 12 aug – Tillsammans med min roomie tog vi krokodilen Sverker och den rosa badmadrassen Åke under varsin arm och traskade ner till utloppet av Lillulvån i Handölan och tog oss ner till utloppet av Storulvån. Ett helt fantastiskt smultronställe!

13 aug – Middag på en myr med färska kantareller och fullmånen hängande över Gåsen.

14 aug – Söndagsmys nere vid Storulvåns porlande vatten. Pinnbröd, chokladcookies och en stämning så där god som det oftast blir med detta gäng.

18 aug – Kräftfest.

21 aug – Surströmmingsafton på Storulvån med inbjudna gäster från Handöl. Vilket drag och vilken stank. Avslutade kvällen vid öppna brasan och kantarellmackor.

22 aug – En sådan dag som man med lycka i bröstet tog på sig skorna och traska ut i solskenet efter dagens arbete.

23 aug –  Och dagen efter fick man vakna upp till ännu en dag med toppenutsikter.

24 aug – Med vackert sällskap från Helags till Sylarna för att efter värme och mat traska sista biten hem själv.

1 sep – Landet där regnbågarna aldrig tar slut.

6 sep – Margit och jag slog följe mot Sylarna. Det vackra vädret avtog ju närmre vi kom stationen och vi var tvugna att ta i för att ta oss fram de sista kilometrarna i stormen.

7 sep – Lugnet jag fann i detta vilda fick mig att stanna en dag på stationen för att göra mest ingenting och umgås med helt fantastiska människor.

8 sep – Återigen på väg mot Helags, denna gång med rejäl packning.

10 sep – Underbara, älskade fjällvidder.

15 sep – Med löparskorna på till Sylarna, snöfall och snålblåst men inne i p-huset finns alltid värme och omtanke.

 16 sep – Femte gången för säsongen var jag så påväg mot Helags men nu över ett höstigt och vackert fjäll.

17 sep – Kanske säsongens vackraste väder och årets första snögubbe på den här sidan om sommaren och helgrillad ren till middag.

23 sep – Jämtgourmet och jag fick äran att både fotografera och smaka på kalaset.

24 sep – En ganska vanlig kväll i köket.

Där emellan, mellan alla små guldkorn och söta smultron har jobbet varit utmanande och kul. Det finns inget som skulle få mig att vilja byta bort allt som varit och jag, jag drömmer om ännu en sommar i Jämtland men innan dess, en vinter.

Jag saknar Det och jag saknar Er redan!

kontrasten.

De storvuxna ekarna, askarna och andra höga träd börjar sakta klä sig i höst och det är vackert här, men jag har svårt att hantera att det inte är fjällvidder, djupa norrländska skogar och myrmarker när jag skådar ut genom fönstret efter två år i Kiruna, en sommar i Jämtlandsfjällen. För mig är det en ganska stor omställning att vara tillbaka i Linköping. Det är visserligen bara för en månad men det känns ändå. För här är det platt som en pannkaka, betongen är hård och naturen  har undanröjts för att få plats med höghus, affärer och vägar. Många träd är inplanterade för att få det att kännas mer hemtant och gemytligt, andra har tagit sig hit, där de en gång redan levt. Det lockas med skyltar, rea och allehanda knep för att få oss att stanna kvar. Men det lockar inte mig.

Jag letar efter känslan efter en dag ute på fjället, tröttheten som kryper i kroppen och fötterna som ömmar av alla kilometrar och mil. Har börjat acceptera att springa i elljuspåren, på träspån och grusvägar. Ökar takten i uppförsbackarna, för jag älskar den sugande känslan i benen.

Det finns någonting som sommaren gjort med mig och det finns inget finger jag kan sätta på det. Men jag känner att jag saknar någonting.

Storulvå-familjen

Packar ihop igen, mina tillhörigheter. Städar ut, putsar och fejar. Vännerna från fjället kommer ner idag, Sylarna, Helags och Blåhammaren. En sista kväll med jämtlandsfjälls-familjen. Det är inte för inte det känns, för en så bra sommar som varit har satt sina spår.

Ni är helt fantastiska

Den där känslan när graderna kryper neråt och det drar lite kallt genom huset och man får dra på sig tjocktröjan som bara har legat och väntat på kallare väderomslag sitter som en smäck. Känslan av att få mysa ner sig i varma, tjocka och härliga kläder är någonting alldeles speciellt och så som jag har sett fram emot det. Nu ligger det nysnö på de högsta topparna, det är kallt att springa omkring barfota och när solen väl tittar fram finns det all anledning att sitta i solläge och bara njuta.

Inser hur mycket jag tycker om denna kyligare period, hur välkommen den är just nu. I slutet av oktober låg snön redan vit över Kiruna förra året. Hur blir det i år?

Det är nu ungefär bara en vecka kvar innan stationerna här i Jämtland stänger för säsongen. Redan!? Är nyfiken på vintersäsongen men däremellan åker jag nog till en annan plats på vårt klot och tar det lite piano.

Allt nästan känns lite overkligt och märkligt, men fint.

Nästan en hel säsong har sprungit förbi och det har känts som det har varit någonting som har saknats. Över fjället har jag ränt, hit och dit. Många kilometer med mer eller mindre lätt packning. Lite avundsjukt har jag sneglat på vandrarna som passerar här varje dag. Som säkerligen månader i förväg planerat sina sparade dagar för en semester till fjälls, ett äventyr utanför vardagslivet. Den där pirrande känslan innan.

Så jag bestämnde mig, nu när jag fått tre lediga dagar på raken att jag, jag vill minsann också ta lite semester. Packa ryggsäcken efter jobbet och fick sällskap upp mot Sylarna. Vinden friska i och sista stigningen, sista kilometrarna kämpa vi mot vinden som i byarna var uppe i nära 25 m/s. Jag nöjt lunkande med min ryggsäck med sådant som är bra att ha på fjället.

Ur ryggsäcken drog hon upp två nästan nyskördade morötter och sträckte mig en. Kanske det godaste jag ätit på hela sommaren.

Vid första anblicken ser det ut att vara hämtat direkt ur en IKEA-katalog, men när man sätter foten innanför dörren i P-huset på Sylarna vill man inte gå därifrån. Förrens man sätter sig ned i sällskap med dessa fina männsikor och för ett kort ögonblick blickar ut genom fönstret. Det får en att vilja ta sig ut igen, göra upptäcktsfärder i området. Så jag stanna en extra dag.Med en dag utav maximal utnyttjad ledighet i form av att göra mest ingenting packa jag ryggan igen och dagen därpå traska jag vidare. Förbi massivet, spanande på topparna med nysnö från nattens busväder, vidare ner i dalen på andra sidan.Över fjällmarker tagna av hösten från vackra Sylarna mot Helags. Kängorna stora och klumpiga, klämmande över hälsenorna. Ryggsäcken skavande och det där vackra och magiska med fjällvandring kändes långt, långt borta. En känsla som kom och gick blandat med hängivenheten till allt det vackra.Paus, med blicken bakåt. Steg för steg tog jag mig framåt men vägen kändes oändlig. En raksträcka som aldrig ville ta slut, förrens jag stod och trampade av mig kängorna utanför P-huset på Helags. Varmt välkomnad mitt i helikopeterleverans och en känsla utav att komma hem. Somna under en stjärnbeströdd himmel, vakna med frost på sovsäcken och ett par tindrande ögon som titta på mig.

Jag blev så helt sonika vi och tillsammans traska vi iväg på stigar för mig helt nya. Utsikter  ur mitt perspektiv aldrig tidigare skådat. Vi åt en sen lunch vid Ljungans vindskydd i gott sällskap av renar. Säsongens första natt i tält övergick till en helt fantastisk och nästan sagolik morgon i Holkendurrie. Ur passet vandra vi och så efter lunchën i solskenet tog vi olika vägar och jag passera förbi Gåsåns vindskydd på väg hem mot Storulvån. Genom hedmarker och gul-glittrande björkskogar avverkades kilometer efter kilometer. Paus vid Handölans strand, halvvägs hem från Gåsån sett. Alla rester och allt ätbart tömdes ur ryggsäcken och fyllde mig med energi. Solens värmande strålar och de ljus som den spred bland gulnande blad fick mig att kämpa de sista kilometrarna fram till stationen. Strax efter 17 trilla jag innanför dörren i P-huset, tog en snabb dusch, åt middag och påbörjade kvällens pass ganska nära inpå det.

Fylld av ny energi efter en spontan liten semster med oväntade vänningar och fantastiska möten sitter jag nu här med en svullen hälsena och goda minnen. Kängorna får inte vara med mera och nästa gång tar jag den lättare packningen.

Men förtusan vad lycklig man kan bli av lite frisk fjälluft.