norra nordliga norrland.

Samhället slår emot mig, det känns lite ovanligt och när jag klev av tåget i ånge slängs en berusad man av samtidigt. En timme i Ånge, vilket sällskap man fick… Vaknar upp i Umeå, solsken och världen där utanför blir hela tiden ljusare. Från grönt till gult. Aspar lyser och tindrar som små solar i kontrast till de gulbruna björkskogarna och de brandgula myrmarkerna. Det är så vackert att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, jag vill bara springa rakt ut i det och omslutas av allt. All höst som sprider en sådan glädje inom mig att jag inte kan tagga ner. Det är vackert helt enkelt.

I Kiruna och det är fantastiskt att träffa dem igen, galenpannorna och de finfina på Skytte, där som varit hemma men som ska packas ihop och flyttas. En plats att komma tillbaka till så länge de är kvar.

Packar upp allt som en gång packades för att rensa och packa om. En hög för spara, en för kanske, en för bortskänkes och en för sopporna. Det river och sliter i mig, svårt att göra sig av med någonting man tycker om men som man inte riktigt har någon användning för. Materiella ting, vad är väl det!?

Även fast det är lite svårt så är jag nu,
jus nu glad.
Jag är glad av en enkel lycka
att vara här just nu.

På spåret.

Väl påklädd på ett södergående tåg på min resa norrut. Det luktar sådär märkligt som det bara kan göra av tåg, räls och sådant som hör där till. Tåget rusar fram genom mörka landskap och det enda jag ser när jag blickar ut är spegelbilden av mig själv. Frusen och trött. Det är strax före midnatt, det är dags att hoppa av strax efter midnatt. Ånge, och jag vet inte hur jag ska hantera denna plats på jorden. Någonstanns mitt emellan ingenting och någonting och jag har inte ens gett den platsen en ärlig chans att visa sig från sin bästa sida. Nae, där och då, här och nu vill jag bara byta tåg och få sova några timmar. Komma fram.

Jobbat sen 06 i morse, några stilla minuter för en halv morotskaka och några klunkar kaffe under förmiddagen innan allt rasa på i en väldig fart igen. 130 gäster och personal till frukost, 70 lunchpaket och lite till. Det känns som högsäsong.  Människor med behov, önskemål och fantastiska ord som strömma ur deras munnar. En bra dag, men en dag med väldigt mycket att göra på jobbet.

Är på väg mot Kiruna, fick två dagar ledigt och jag behöver tömma boendet, ganska jättenu innan sista augustig som uppenbarligen är väldigt snart. Framme imorgon, åker tillbaka på tisdag. Snabba svängar.

Ärligt kan jag erkänna att jag saknat Kiruna, eller kanske är det de som var i Kiruna som jag saknat. Vet inte, tror att jag har svårt att bryta upp och lämna för tillfället.

Tillbaka i Jämtland på onsdag, åter till fjällbubblan och vardagen där.

Snubblade nästan innanför dörren, aldrig har jag känt såhär.
Känt såhär mycket i mina ben.

Men så lycklig,
lycklig efter ett besök på Helags.

Och det var sådär sagolikt vackert när jag efter en lång arbetsdag med raska ben tagit mig upp på höjderna och solen sken. Motljuset som får världen att glänsa. En himmel i rosa-blå som övergick till rosa-gul innan solen försvann helt och jag i mörkret leta mig de sitta kilometerna fram. Ompysslad.

Nyvaken, solsken och toppen mot en klarblå himmel. Frukost och så iväg. Upp, enda till Helags-toppen med utsikt så vacker att jag hade svårt att förstå. Strömavbrott, eldning och lugnet. Middag, bastu och myskväll med personalen. Ännu en morgon fick jag vakna upp bredvid och jag glad enda in i själen. Frukost och på min promenad tillbaka mot Storulvån fick jag sällskap, mycket gott sällskap enda till Sylarna.

Trött som få, två helt fantastiska lediga dagar förbi och jag, så länge jag sitter still känner jag en djup glädje och en go känsla i bröstet. Men att gå, det gör jag inte längre än till sängen idag. Nog att det var 83 bra km, så får det vara nog för nu.

Godnatt.

Så som det är.

Det känns som att jag blivit dålig på att hålla kontakten. Har inte längre någon större koll på vad som händer i världen. Tittar inte på tv, lyssnar inte på radio. Skriver inte längre så många inlägg här. Jag lever i min lilla bubbla. Jobbar och står i, gör vad som faller mig in på ledig tid. Njuter och omfamnar fjället. Ibland är det fruktansvärt fint att sova.

Ser hur världen, min förkrympta lilla värld, sakta bytter färg, känner hur världen för tillfället tappar intresse för mig och mitt. Känner lite hur jag hinner med att bara få vara. I min lilla bubbla har världen krypt och ibland saknar jag utanför.

Jag ber om ursäkt för att det blivit så.
Blivit så att det kommer konkreta saker i vägen.
I vägen för sådant som finns där utanför.

Och jag har inte glömt.
Inte glömt dig.

Vill du mig någonting finns jag här i fjällbubblan.
Det är närmre än du tror.

Jag trvis här,
trivs så himla bra.

Jag såg dem härom kvällen, inte på en mörk men dock en djupblå himmel och stjärnorna de tindrade så stillsamt mellan molnslöjorna. Tyst, så när som på forsens eviga brus och myggens surr. Prassel från sovsäckstyg innan jag ramla in i sömnens dimmiga värld. Fint att vakna med strålande sol från en klarblå himmel, fuktigt gräs och äta en redig ledighetsfrukost på taket med utsikt över fjället. Utsikt mot Sylarna, Gåsen och de andra topparna.  

Hade det varit som vanligt hade jag varit långt från stationen på min lediga dag, men nu är det lite som det är och det blev en förmiddag på beachen, störtregn och hagel till eftermiddagskaffet och värmeåskväder lagom till det att vi vände åter från hjortronmyrarna.
Det blev en bra dag.

I natt fick vi sällskap av fåren, där vi i hagen rullat ut våra sovsäckar. Vaknade pigg, varm och redo för en långfrukost.

Det är länge sen nu, sen jag såg den. Stjärnhimlen. Jag flyter på en våg av en skön känsla av att omgivingen byter skepnad, från alla de vackra lila och vita blommorna som gett plats för de fantastiskt solgula.

Hade jag glömt bort myggen blir man återigen påmind när man där ute på myrarna klaffsar med hjortronkletiga fingrar och viftar frenetiskt för att kippa efter andan utan att svälja en och annan mygga. Ja, för hjortronen lyser som guld innan blåbären riktigt fått färg och än en gång förvånas jag av hur snabbt det går.

Dvärgbjörkarna börjar redan så smått att skifta i gult på fjällsluttningarna och jag ser fram emot den klara och friska höstluften. Det känns som att det inte är på ett allt för långt avstånd nu. Det märks i arbetet att det är högsäsong, att många är lediga och att det finns många som vill njuta av sommaren till fjälls. Ibland glömmer jag bort att det är sommar vi har bland regntunga moln och låga grader. Men emellanåt skiner solen upp, värmer rejält och man blir påmind om sommaren. Men hur fort har den sprungit ikapp och förbi mig i år egentligen?

Jag har det fint här på fjället,
kom gärna förbi och hälsa på.

Fjällrävsskådning.

Longboard på vägen från stationen och ut, ut mot verkligheten.

Mellan här och där.

Sitter uppflugen vid datorn i p-huset med en kopp te och funderar. Funderar mest på vad som händer till hösten, såhär med två månader kvar av säsongen. Ute har molnen luckrats upp och på avstånd syns solens gyllenröda kvällstrålar över landskapet. Getryggen fäller sin långa skugga över stationen och det är stilla i luften.

Har jobbat två dagar, dessförinnan hade jag två lediga dagar vilket gav mig nästan tre nätter på Helags fjällstation. Lite närmare bestämt fick jag vakna upp tre mornar på Helags. I lördags eftermiddag tralla vi mot Gåsen där kvällsljuset byttes mot ihållande regn, genomblöt regnjacka och mörker. Efter tvåtiden anlände vi till den mysiga stationen med utedass och blev väl mottagna. Frusen och trött somna jag gott för att vakna glad, varm och torr. Två hela dagar av enbart ledighet.

Det satt fint.

Fjällrävsskådning, bull- och brödbak samt trevligt sällskap. En känsla av höst i luften under måndagen och tidig tisdag traska jag tillbaka mot vad man skulle kunna kalla ”civilisationen i fjällbubblan”.  Svårt att beskriva hur bra jag trivs där borta, men hur jag även trivs här men på ett helt annat vis.

Imorgon har jag ledig dag igen.

Snart två lediga dagar till. Herrejössanes, vad mycket utrymme det finns för äventyr och jag, jag som har ny sovsäck och allt.

Ljudet som uppstår då vattnet snirklar sig förbi stenar och tar varje krök sådär elegant som bara vattnet kan i en norrländsk jokk är lugnande. Ingen brådska. Jag kan sitta still, bara vara. Doppa fötterna och njuta till max av en helt vanlig kopp kaffe ur en standard STF-mugg. Det fungerar fint och idag har jag både solsken och sällskap.

Sällskapet har nu tagit sig vidare, tröttheten sitter i kroppen efter några dagars tidiga jobbpass och det enda som jag vill, det är
att vara. Mest bara vara. Så jag går ut i kvällen och bara är.

Och det är tyst, så när som på surret från någon enstaka mygga och ljudet av kolsyra när jag låter smakerna få sväva fritt då jag tar den första klunken av ölen. Jag sitter uppe på en liten fjälltopp i kråkbärsriset och i motljus ser jag gräsvippor dansa för sig själva i kvällsbrisens kyliga serenad. För en stund föreställer jag mig hur jag bor på en plats som denna.

Sen kommer jag på det.
Det är här jag bor precis just nu.

Och allt, ja allt bara är.