64 timmar ledigt. (2-4 juli)

Jaha, kanske du tänker nu!? What about that?

Jo, för lite så blir det. Att där man går och harvar med sina sysslor på fjällstationen och trivs sådär himlans bra ser man ändå fram emot ledighet sådär emellanåt. I fredags, vid 14 gick jag av passet – framför mig låg så helt sonika 64 timmar av ledighet. Dagar jag så smått börjat inse vad jag velat göra med när jag städat rum efter rum. Legat på rygg i sängen om kvällarna och inte riktigt kunnat somna. Funderat.

Två timmar senare, efter en sväng tillbaka för byte av skor kliver jag utanför huset för andra gången. Förbi huvudbyggnaden, ner och över jokken, vidare för att svänga av åt vänster. Utefter jokken, över spänger som blir till grusväg och regntunga moln som hänger över huvudet. Med raska kliv, framåt. Där vid slutet av grusvägen, av med skorna och på med skorna efter vadningen. Slingrande stigar och så står jag där vid Gåsen vindskyddet. Fuktigt i luften. Inne – en kopp varmt och byte av skor. Utanför, med oväntat med fart i benen och där innan dimman vid stigningen tog vid ser jag den sväva i luften, helt klarvit och vacker – fjällugglan. Hänförd blir jag stående innan den börja flyga närmre och jag med raska kliv tar första uppförsbacken, och så nästa och nästa. Dimmigt och långt ifrån vidsträckta vyer men där, där fötterna tar vid på sluttningarna, mattor av utslagna och vackert uppiggande fjällsippor. När jag närmar mig Gåsenstugorna hör jag hur någon hojtar från ett fönster. När jag kliver innanför dörren, där inne i värmen, välkomnas jag med en kram, får sätta mig ned vid långbord och erbjuds både mat, efterrätt och dryck. Jag är inte sen att tacka ja och sjunker ner på en pall bredvid.

Det är stugvärdarna som har besök, som firar födelsedag. Jag blir så varm och så berörd att leendet aldrig lämnar mig. Glider ner under täcket, vaknar tidigt och får frukost serverad hemma hos stugvärdarna. Sällskap har jag fått på min lilla tur och nu styr vi kosan mot Helags. Det går snabbt, tills det inte går längre och då ligger jag platt fall på magen i vegetationen. Men vi tar oss vidare och vi tar oss fram. Jag är tillbaka på Helags, det är dimmigt och jag känner hur jag välkomnas in, hur jag välkomnas hem.

Helags fjällstation är en plats som inte bara känns som hemma utan även sprider ett lugn. Människorna, naturen och massivet som just då sträckte sig rakt upp i molnen. Äter lunch och somnar. Dimman lättar, de klarnar upp och solen tittar fram. Bastun är varm och det finns gott om fint sällskap där ”at Helags Relags”.

Avrundar kvällen vid elden innan jag kryper ner under täcket.

Sovmorgon, frukost och ryggsäcken på. Ner i dalen med Sylarna i sikte. Stigningen tar vid och snart står jag där och blickar upp mot Syltopparna som rör vid molnen. Vid Sylarnas fjällstation träffar jag på några vänner och får sällskap en bit. Fikar vid jokken och jag njuter utav att bara sitta still, låta fötterna få andas.

Sista sträckan känns, men jag får fart under fötterna när jordugglan dyker upp och börja bli närgången.

Tillslut trillar jag in innanför dörren igen, livemusik på loftet och jag spendera så de sista timmarna i sängen innan klockan ringer för frukostpasset klockan 06.

Trötta fötter efter 75 kilometer

Gåsen (25-26 juni)

Ledig dag, skyarna regntunga och ryggsäcken på. Med lätta steg, tralland på väg.

Genom instängande ängsbjörkskogar med sin grönska upp mot hedmarkerna och kalfjället i sikte.

Uppåt, uppåt, mera uppåt. Utsikt.

Och där på en sluttning, en hallmatta av fjällsippor, som ingången till de fantastiska lugnet som jag bara finner där. Där på fjället.

Enkelheten.

I den lilla butiken vid Gåsenstugorna med sina fantastiska stugvärdar och en stillhet lång ifrån otrevlig.

På avstånd ser man hur vackert ensligt de ligger belägna, de små stugorna. Med utsikt mot Sylarna och Helags.

Efter en god natts sömn är benen fulla av spring och nedför, mestadels nedför med en rasande fart.

Rotar i russinpaketet, stannar till och inser att här, här trivs jag.

Men så tar trädgränsen vid och stigen slingrar sig genom landskapet. Det är vackert, men det är inte samma känsla som skänks där på vidderna.

Tar paus, precis innan grusvägen tar vid. Får sällskap till en rykande kopp kaffe.
Så trillar jag in på stationen lagom till lunch och hinner sova några timmar innan arbetet börjar.

Det är fint.
Fint att får vara här.
Här precis just nu.

 

Storulvån. Sen kväll och utanför skymtas några svagt rosa moln i fjärran. Där, där utsikten aldrig tar slut och då man vid god värderlek kan se Syltopparna. Jag har sett dem, trots regn och många låga moln. Det är vackert, det är enkelt och det är min arbetsplats men precis lika mycket mitt hem. Börjar inse att det är här, där vägen tar slut och fjället tar vid jag bor.

Imorgon öppnar stationen för säsongen.

 

Hejdå Kiruna.

Det är svårt att förklara hur det känns. Men känns, det gör det allt. Jag vet inte hur jag ska få med allt, allt som efter två genomgångar blivit kvar. Allt annat jag äger finns numera på vinden och där kommer de att befinna sig tills jag kan förflytta dem, någonstans. Vart? Vet inte.

Imorgon åker jag alltså mot Åre för att möta upp Tim, om allt går vägen. Kiruna-Boden-Ånge-Östersund-Åre och jag kommer inte att skratta mig igenom resan. Inte efter att behöva lämna denna plats som tagit sig rakt in i mitt hjärta.

Nae, det är tungt.
Både tillvaron och packningen.

Men nog blir det bra, det blir det nog tillslut.
Det brukar det ändå bli.

Bryt ihop och kom igen då!

Solsemester till fjälls.

Efter en strålande dag slöt vi upp och i tyskens gamla opel for vi, med rutorna nervevade, norr ut. Tillslut stanna vi där Låktajåkka rinner under vägen som norrut leder mot Norge. Kanske var det min tur att undra vad jag gett mig in på!?Men när vi med varma kängor och kortbyxor uppåt, lämna de gröna björkdungar och fortsatte över snöfällt kändes det inte mer än rätt att vara just här just nu.

Hjortron, fjällgröna, krypljung och många många andra växter stod i blom, klädda i det vackra kvällsljuset.

På Joans begärna slog vi läger på en fjällsluttning med midnattssolsläge. Middag avnjöts med milslång utsikt och ett glas rött.

Vindstilla, näst intill myggfritt och ljudet av de långa malmtågen som slingrar sig fram genom landskapet.

Närmsta berget hör till Riksgränsens backsystem, där bakom ligger Norge och mörkare än såhär blir det inte denna juninatt.

Under en klar och ljusblå himmel somnade vi. Ljumna vindar som smekte anskitet och där låg jag och såg hur solstrålarna sakta letade sig fram till oss.

Frukostutsikt mot Vassijaure och fjälltopparna bakom.

En kopp kaffe och grillade mackor med stekt korv. Sämre kan man ha det.

Medan Joan sov på bakom en sten, tog sig jag och Emil på toppäventyr.

Sannerligen en toppenkänsla.

Lukten av solsemester spred sig där på de sluttande fjällhederna – svett och solkräm.

När vi var åter kom Joan på benen och vi begav oss in i dalen.

Här, här under kan man bo…

Tur, att man inte stod i vägen när denna bumling, antagligen ganska nyligen, fått för sig att släppa sin trygga plats där uppe på bergsväggen och studtsa ner och lämna stora groppar efter sig.

Känner på vattnet i Trollsjön, konstaterar att det är isigt.

En kopp kaffe vid Trollsjön och sommarvärme i luften.

Stekt korv till lunch.

Glad tjej peppar för bad.

Och de må jag säga, ett uppfriskande premiärdopp för året. Nöjd. Whiskey on the rocks.Så lämna vi Trollsjön bakom oss och traskade åter i Kärkevagge. Vi både såg och hörde dunder från laviner och stenras som kom ut över klippkanterna.

En välbehövlig paus i skuggan.

(ut)slagna hjältar tillbaka i lägret.

Uppfriskande känsla vid jokken.

En hermelin fann intresse i vår matpåse där i snön.

Fint ska de vá och givetvis gott.

Grabbarna tog sig på topptur medan jag låg där på rygg i gräset med en god bok och nöjt av stillheten. En efter en flöt de in, molnen. Kallfronten var åter och drog sin slöja över landskapet.

Frukostsällskapet.

Långbyxorna på, neråt från fjället med en helt fantastisk sommarhelg i ryggen.

De 11 milen tillbaka mot Kiruna. Nöjda med en toppenhelg och alla glatt rödbrända.

Att få vandra och vara i en miljö som bjuder på tre årstider på en och samma gång är något jag aldrig tidigare upplevt och det har varit kul att få göra det mer er grabbar.

Potäter

Dagar, veckor och månader har passerat förbi. Vattnat och givit omtanke. Vi missade tillfället innan Ulrica åkte för sommaren, och nu var det dags innan jag själv lämnar. I den vita plasthinken, på fönsterbrädan där solen fått potatisstjälkarna att sloka fann jag dessa: Tillagat och med färska kryddor från vad som blev av de frön vi sådde där i början av året, när solen bara visade sig någon enstaka timme.

De där gjorde vi bra fröken Magnusson!

Den varmaste helgen jag någonsin skådat i mitt norra nordliga Norrland. Vilken lycka att få ströva fritt bland dalar och höga berg, bland snöfält, blommande hedmarker och frusna sjöar. Sova under midnattssolens tindrande strålar när man är trött och äta när man är hungrig. Aldrig långt till friskt vatten och en tillvaro tillsynes myggfri. Som i en dröm.